Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Vigny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIGNYS BIOGKAFI 7 05
konungens livtrupper. Men de Vignys krigarbana blev varken
lång eller ärofull. Under de hundra dagarna följde han
sin konung i landsflykten, men vid återkomsten upplöstes rang-
regementet, och de Vigny överflyttades till infanteriet. Mycket
att göra fick han icke, ty de ärofulla krigens tid var förbi,
och militären var i det hela dömd till overksamhet. Som
vi strax skola se använde de Vigny dessa år till studier och
författarskap. I det enda krig, som Frankrike under denna
tid hade, det i Spanien (1823), sökte han väl att få del-
taga och befordrades då till kapten, men den avdelning,
han tillhörde, lades såsom reservtrupp i Pyrenéerna och blev
aldrig invecklad i någon strid. Missmodig tog han till sist,
1827, avsked ur tjänsten och levde återstoden av sitt liv
såsom privatman, tillbakadragen, nästan enstöring, men avled
först 1863.
Såsom författare var han föga produktiv i jämförelse med
sina samtida, och hans viktigaste arbeten tillhöra hans ung-
dom. Inför publiken framträdde han först 1822 med dikt-
samlingen Poèmes, som likväl ej tilldrog sig någon större
uppmärksamhet; en ny, tillökad upplaga utkom 1826. Samma
år trycktes hans roman Cinq-Mars. Därefter följde dramat
Maréchale d’Äncre (1830), novellsamlingarna Stello (1832),
och Servitude et grandeur militaire, vilka äro hans mest be-
tydande prosaarbeten, samt dramat Chatterton (1835). Trots
den lysande framgång, som detta drama hade, drog sig
de Vigny sedan undan offentligheten, skrev visserligen fort-
farande dikter, men gav icke ut dem; tryckta blevo de,
les Destinées, först efter hans död. Sitt huvudsakliga in-
tresse ägnade han åt sin dagbok, som också efter hans död
utgivits.
Vigny var, som sagt, en stolt natur. För publikens bi-
fall var han likgiltig och nedlät sig aldrig till Victor Hugos
tarvliga reklam. Han var stolt, men han var icke fåfäng.
Ehuru lyriker talar han aldrig om sig själv, han är icke
kokett som Byron och Chateaubriand, utan har den verkliga
aristokratens motvilja mot att bikta sig för publiken. Men
likväl hör han till samma släkte som René: han är en djup
melankoliker, en bland den franska litteraturens mest genom-
förda pessimister. Han tillhörde den generation, som Musset
sökt skildra i Confession d’un enfant du siècle, ehuru de Vigny
var av ett vida kraftigare och sundare virke än Mussets
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
