Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Vigny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706 VIGNYS PERSONLIGHET
hjälte. Men liksom denne var han trött och desillusionerad.
Ehuru uppfostrad i en katolsk legitimistisk familj hade han
förlorat sin tro utan att kunna rädda sig i Chateaubriands
sentimentalt-estetiska kristendom. Han var också utan poli-
tiska ideal. Den napoleonska tidens hänförelse för Frankrikes
“gloire“ hade under restaurationen efterträtts av en dyster
resignation, och de Vigny trodde varken på kejsardömet,
legitimiteten eller republiken. “Gloiren“ hade gjort sin
bankrutt vid Waterloo. I sin dagbok skrev han: “För poli-
tiken har jag icke längre något hjärta. Och jag är alls
icke ledsen över, att man befriat mig från den. Den gene-
rade mig.“ För de maktägande i staten hyste han ej någon
vördnad: “Egentligen bör man för dem ej hysa andra känslor
än för sin kusk; de köra bra eller de köra illa — det är
alltsammans. Antingen behåller nationen dem eller avskedar
dem, allt efter de observationer, man gör, då man har
ögonen på dem.“ Vigny — säger Faguet — var född
sorgsen, desillusionerad, innan han fått smaka desillusionen,
trött vid att leva, innan han börjat leva. Han är den all-
varligaste, djupaste och mest logiska av det släkte, som René,
Lara och Werther tillhörde. Man behöver blott läsa några
utdrag ur hans dagbok för att få en föreställning om denna
världsåskådning: “Det är gott och hälsosamt att ej hysa
något hopp . . . En fredlig förtvivlan utan några förebråelser
mot himlen, det är själva visheten . . . Vad Gud är god!
Vilken beundransvärd fångvaktare, som planterat så många
blommor på fånggården i vårt fängelse!“ Men han koket-
terade aldrig med denna melankoli och draperade sig icke
i sin pessimism. Ännu mindre försjönk han i något slappt
njutningsliv, utan räddade sig i en världsåskådning, som i
mycket erinrar om den gamla stoicismen, något ock om
hans samtida Kleist. Den var hård, men den var manlig.
Över mängden med dess lumpna trevnad höja sig snillets
och pliktens utvalde, som med priset av sin levnads lycka
köpt sin storhet. Överallt i världen stöta de på orättfärdighet,
den rättfärdige går under med den orättfärdige, och på
mänsklighetens frågor svarar försynen blott med tystnad.
Vad är då att göra? Att tiga och resignera. Hädelsen
är en svaghet, och djuren lära oss att dö utan klagan.
Och det återstår plikten — denna plikt, som förkroppsligats
i soldatens blinda lydnad, i hans villighet att döda och låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
