Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens litteratur - Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
892 LEOPARDIS BIOGRAFI
faltare. Vid sexton år var han redan en lärd filolog, och
jag behöver blott för att visa det anföra den fruktansvärt
imponerande titeln på ett av de arbeten, med vilka han då
höll på: Fragmenta patrum graecorum secundi saeculi et
veterum auctorum de illis eorumque scriptis testimonia
collecta et illustrata. Men för hans hälsa var detta studie-
liv allt annat än nyttigt. Han torde redan från födelsen
hava varit rakitisk, och därigenom att han ständigt satt
böjd över boken, blev axeln snedvriden och ryggen fick
en puckel; kinderna voro utan rosor och gestalten mager.
Han blev också klen och sjuklig, ögonen blevo snart så
dåliga, att han till sist varken kunde läsa eller skriva,
utan måste diktera även breven till hemmet. Alla för-
utsättningar för ett djupt svårmod funnos således: en
lysande intelligens, en brännande ärelystnad, bristen på
umgänge, en för hans samhällsställning skriande fattigdom,
de dystra familjeförhållandena och den bräckliga kropps-
konstitutionen.
Hans andliga utvecklingsgång bestämdes i viss mån av
bokbeståndet i faderns bibliotek. Han började helt naturligt
med de latinska och grekiska auktorerna, men från dem
övergick han till de gamla italienska humanisterna, särskilt
till Petrarca, och blev på sätt och vis en filolog i renässan-
sens stil. Av några nya idéer var han under uppväxtåren
ej anfrätt, utan stod på samma ståndpunkt som fadern.
Från 1815 har man av honom en Orazione per la libera-
zione del Piceno, där sjuttonåringen bl. a. yttrat: “Vi ha
haft kärleksfulla och goda härskare, som framför egen äre-
lystnad satt undersåtarnas lycka eller snarare: vilka icke
känt någon annan ärelystnad än att bereda sina folk lycka.“
Och i samma tal predikar han hat mot Napoleon, mot frans-
männen och alla de liberala idéerna. Hans ideal var Wien-
kongressens Italien. “Delat i små riken — skriver han
— kan Italien erbjuda det sköna och omväxlande skåde-
spelet av många huvudstäder, som livas av blomstrande och
lysande hov. Det är detta, som gör vårt land så tilltalande
i främlingarnas ögon, och denna storhet kan trösta oss för
den, vi förlorat.“ Politiskt var sjuttonåringen således en
anhängare av l’ancien régime. Han var det ock religiöst,
och meningen var, att den unge lärde skulle övergå i kyr-
kans tjänst, där en man med hans börd och hans kunskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
