Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 1. Dogmens definition - II. Dogmens betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i
för den skull tjäna att, såsom man gjort, vidt och bredt
diskutera orden ex cathedra eller andra villkor för den
påfliga ofelbarheten? Att veta, huruvida påfven talar
ex cathedra eller icke, d. v. s. i sin egenskap af lärare
eller öfverlierde, är nämligen en sak, hvilken det aldrig
lämnats åt den individuella meningen att afgöra. Så snart
en troende katolik hyser tvifvel härom, är det hans första
och heliga plikt att däraf icke taga sig förevändning
till att icke lyda, utan hänskjuta frågan till själfva den
romerska stolen, som härutinnan som i allt annat förblir
ende och högste domare. Ingen opposition af något slag
kan i dogmens formel finna en enda punkt till berättigadt
stöd. Påfvarne kunna visserligen låta en viss frihet finnas
i kyrkan eller skolan, angående för deras auktoritet
likgiltiga punkter, och låta också faktiskt denna frihet bestå.
Men detta är icke en frihet, som grundar sig på rätt —
jag menar på andens eller samvetets rättighet. Den
finnes för öfrigt aldrig annat än angående de punkter och
inom de gränser, som det behagar den romerska stolen
att tolerera den.
Då de liberala katolikerna icke längre kunna bestrida
dogmens absoluta karaktär, bemöda de sig att annullera
den genom att göra den till en ren symbol. Om man hör
dem, skulle påfvens person, då han talar ex cathedra,
endast äga representativ betydelse. Förkunnelsen af hans
ofelbarhet skulle icke ha ändrat något i kyrkan. Den
påfliga rösten skulle aldrig vara annat än återljudet af
den katolska kristenhetens röst. I den sistnämnda skulle
den ofelbara inspirationen väsentligen ha sitt säte. Påfven
skulle endast vara den yttre visare, som på kyrkans
ur-tafla angifver timmarne, men som i själfva verket sättes
i rörelse af mera fördolda fjädrar, af hemlighetsfulla och
djupa rörelser, hvilka uppstå och följa på hvarandra i hela
den kyrkliga lekamens allmänna medvetande. Kyrkan lyder
endast skenbart påfven, det är påfven, som i verkligheten
lyder kyrkans själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
