Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 1. Dogmens definition - III. Dogmens rot och konstitutiva element
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 7
på dess Öfverhufvuds, ty den förra har intet annat
verkligt uttryck än den senare.
Faktum talar dessutom högre än rätten, och historien
är starkare än logiken.
Sedan kyrkan på apostlarnes tid varit en ren
demokrati, blef hon en stor federation, som styrdes af hennes
biskopar: detta var en aristokratisk regim. Därefter gjorde
det försteg, Roms biskop tog framför de öfriga
biskoparne, kyrkan till en monarki, som först indämdes af
koncilierna, men sedermera så småningom centraliserades,
blef allsmäktig och slutligen absolut. Samma politiska
nödvändighet, som höjt andra århundradets biskop öfver
de äldstes råd för att göra honom till symbol och
representant för lokalkyrkans enhet, upphöjde också Roms
biskop öfver de andra biskoparne och gjorde honom till
hela katolicitetens personifikation och hufvud. Den
suveräna påfvens person får för den skull i sig själf icke
betraktas som en empirisk och vanlig individualitet; han
är tvärtom väsentligen representativ och symbolisk, såsom
prästens person vid altaret eller i biktstolen, såsom den
materiella delen i sakramentet. En mystär försiggår i
honom i samma stund han sätter sig på Petri stol. Han
koncentrerar i sig hela kyrkan, liksom kyrkan i sin
ordning, i hela sin hierarki och hela sin utsträckning, endast
är utbredningen i tiden och rummet af hvad som först är
i hennes öfverhufvuds egen person.
Påfven är den sol, hvars strålar biskoparne och
prästerna äro, för att till kyrkans yttersta delar föra ljus och
lif. Biskoparne kunde dädanefter icke bestrida påfvedömets
prerogativ utan att på samma gång förstöra sitt eget.
Dogmen om påfvens personliga ofelbarhet går sålunda
med alla sina rötter tillbaka till den allmännare dogmen om
kyrkans ofelbarhet och är den senares nödvändiga och
högsta form. Visserligen annullerar och ersätter denna
form de föregående formerna: biskoparnes och
konciliernas auktoritet, och i detta afseende är det fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
