Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 4. Episkopatet - III. Episkopatets progressiva tillkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
128
förhållanden förändrats, tog den helige Hieronymus vara
på detta vittnesbörd och sammanfattade det i dessa
ordalag: »Presbytern är samma sak som biskopen, och innan
partierna på satans eggelse uppstodo i religionen, styrdes
kyrkorna af presbyternas senat. Men som hvar och en
ville tillägna sig den, som han döpt, i stället för att lämna
honom åt Kristus, beslöts, att en af presbyterna, som
utsågs af sina ämbetsbröder, skulle sättas i spetsen för
alla de andra och med suverän makt vaka öfver
församlingens allmänna väl. Och detta är icke min enskilda
mening, utan skriftens. Om I betviflen, att biskop och
presbyter äro ett, att det första namnet är namnet på
förrättningen och det andra namnet på åldern, så läsen
apostelns bref till Filipperna. Visserligen tillhör det
presbyternas plikt att påminna sig, att de enligt kyrkans
disciplin, äro underordnade den, som satts till deras
öfverhufvud, men det tillhör också biskoparne att å sin sida
icke förgäta, att om de äro öfver presbyterna, äro de detta i
kraft af traditionen, men alldeles icke i kraft af en särskild
Herrens inrättning.» Detta omdöme af den västerländska
kyrkans lärdaste kyrkofader har fått plats i påfven
Gra-tianus’ dekret och återgafs hos många kyrkliga författare
ända till sjunde seklet.21
Så snart den galileiska idyllen tog slut med Jesu död
i Jerusalem, ter sig den kristna religionen, om man
frånser de små bondeförsamlingar, som funnos på andra sidan
Jordan, i historien såsom en de stora städernas religion;
den fattar fast fot i de folkrika städerna, i det romerska
rikets provinshufvudstäder för att från dem utstråla åt
alla håll. Dess första härdar äro Antiokia, Tarsus, Efesus,
Smyrna, Filippi, Korint, Alexandria, Rom och sedermera
Kartago, Arles, Vienne, Lyon. I dessa stora centra
utgjordes stödjepunkterna, samlingslokalerna för gudstjänsten
och kärleksmåltiderna först af enskilda hus, såsom Stefanus’,
Kloes, Titus Justus’ i Korint, Aquilas och Priskillas i
Efesus, Filemons i Kolossus, Jasons i Tessalonika, Lydias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
