Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - V. Den ofelbara påfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
de romerska biskoparnes suveräna makt har icke
upprättats från första början; den har uppstått och långsamt
förstorats genom den mödosammaste af alla
utvecklingsförlopp.
Om Leo I, tack vare sitt snille och omständigheternas
gunst, låtit den katolska ortodoxin triumfera i Orienten
och på mötet i Chalcedon, om han under monofysiternas
och nestorianernas gräl framträder såsom en annan
Athanasius, så blottställde emellertid många af hans
föregångare och efterföljare på den romerska stolen svårt
dess auktoritet och ha drabbats af högtidlig fördömelse.
Callistus anklagas uttryckligen af Hippolytus för kätteri,
och intet försvar har kunnat rentvå honom;56 Liberius
(352 till 366) undertecknade, för att få återkomma ur
förvisningen och återfå sitt säte från sin medtäflare Felix,
två gånger en halfariansk bekännelse och öfvergaf
Atlia-nasii sak;57 Vigilius (537—555) öfvertygades om
dogmatisk dubbelhet för att bestiga den biskopliga tronen,
äfvensom om obeständighet och otrohet;08 den ryktbaraste af
alla på denna lista öfver kätterska biskopar eller påfvar,
Honorius I (625—638) förbannades af tre ekumeniska
koncilier och därefter af de påfvar, som följde på honom och,
då de tillträdde sitt ämbete, hvar i sin ordning
förbannade honom.09
Dylika förkastelsedomar förvånade, sanningen att säga,
på den tiden ingen, alldenstund ingen ännu hade en tanke
på den romerska biskopens personliga ofelbarhet. Denna
grodde emellertid under den förut oförutsedda
utsträckning, som påfvemakten erfor, i synnerhet efter
offentliggörandet af de falska dekretalerna.60 I tionde seklet voro
påfvarne föraktade, men icke påfvedömet. Från och med
Gregorius VII blir påfven Guds ståthållare och biskoparne
endast påfvens ståthållare.61 Den senare håller i sin hand
kyrkans hela legislativa makt, till den grad att konciliernas
röster bli rent rådgifvande. Ännu mera: påfven är herre
öfver den religiösa lag han förkunnar, hvilken binder de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
