Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 2. Bibelns ofelbarhet - II. Trossatsen om inspirationen i den kristna kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
dels såsom blott relativ och öfvergående, dels såsom
motsatt hans egen religiösa och moraliska inspiration. Han
lofvade sina lärjungar en ny ande. Den fasta tillförsikt,
de hade att i Kristi evangelium äga den fullständiga
uppenbarelsen, och den andens gåfva, de erhållit, höjde dem helt
naturligt öfver föregående uppenbarelser. Denna ande gaf
Paulus frihet att förkunna lagväldets afskaffande och att
genom sin skarpsinniga exeges finna de nya tidernas
evangelium i det gamla förbundets och i synnerhet
profetiornas egen lagbok.
Denna nya inspiration, som gaf evangeliums alla
förkunnare tillförsäkran att vara och framställa sig såsom
»Guds ords» bärare, gaf också uppslag åt en ny samling
heliga böcker. På den apostoliska tiden hade man
emellertid icke kommit så långt. Ingen förutsåg då ännu, att
en andra del skulle läggas till bibeln. Man lefde i afvaktan
på världens snara undergång. Jesus hade lofvat sin kyrka
sin ande, men ingen ny bok. Den nya inspirationen var
icke några valda personers privilegium, utan alla kristnas
oförytterliga tillhörighet. »Den, som icke erhållit Kristi
ande, tillhör honom icke.» Långt ifrån att skapa en
åtskillnad, upprättade denna universella inspiration en verklig
likhet mellan de kristne. För den skull skref också
apostelen Paulus till korintierna, att den människa, som
undfått anden, ο πνενματιγός, dömer allt, men dömes
icke af någon, och till tessalonikerna: »Dömen om det
jag säger eder; jag talar till förståndige män. Profven
allt och behållen det goda». Kristendomen inträder nu
i världen icke såsom en ny träldoms religion, utan såsom
själarnas inre frihets religion.
Denna apostoliska inspiration skyddade emellertid
icke dem, som rördes af densamma, för mänsklig förmåga
att fela eller höjde dem öfver denna brist. Paulus
nödsakas att i Antiokia gå strängt till rätta med Petrus för
en sedlig villfarelse. Själf skiljer han omsorgsfullt mellan
den eviga religiösa sanningen, Kristi egna bud, och sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
