Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Psalm. 17, v. 15.
13 Maj.
Ack, Herre, straffa mig icke i din vrede; och näps
mig icke i din grymhet!
Gud straffar på tveggehanda sätt, dels
lekamligen, dels andligen. Då Gud straffar timligen,
så att han tager ifrån någon lif och lefverne, ära
och timligt gods, men själen dock ännu behåller
sin tröst och sin förhoppning, så är det allt
endast en kärleksfull fadersaga och en tuktan i nåd;
ty hvad frågar en troende själ efter himmel och
jord, om hon blott behåller Gud och hans nåd
och kärlek? Hon måste dock ju en gång förlora
och lemna det timliga. Men då Gud angriper
själen, låter henne förnimma helvetets ångest och
borttager sin tröst, det är det rätta straffet, den
rätta Guds vrede och en försmak af helvetet, i
stället för hvilken en menniska heldre skulle lida
allt timligt kors.
"Låt det dock aldrig blifva spordt,
Att du ditt ansigt gömmer bort;
Bedröfvad är min Ande.
Närma dig, Herre! till min själ,
Den fienden så svåra kväl;
Här är intet till råde,
Hjelp du med dina nåde."
G. Ps. N:o 68, v. 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
