Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anm. 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Anm. 77.
92: 28. — en lära [den kyrkliga om Guds vrede],
som — — i sig hyser en kärna af sanning.
Åfven jag antager en sådan "kärna". Den innebär:
l:o Gud vet af den onda viljan, ocb hvad hon såsom
ond åsyftar;
2:o Gud inser, att den onda viljan är en, i jemförelse
med den goda, mycket ofullkomlig och från målet
fjerran stående verklighet;
3:o Allt detta är hos Gud en fullt konkret förnimmelse
och i så måtto analog med den menskliga känslan;
4:o Gud gifver de på honom beroende förutsättningarna
för att den varelse, som nu är ond, framdeles skall
blifva god, således att det onda skall försvinna.
För min del är jag benägen att tro, att opponenten
icke från sin ståndpunkt skall kunna erkänna så mycket
af läran om Guds vrede. Man har att välja mellan tre
möjligheter:
l:o Det onda rubbar Guds verldsplan: då är Gud
antingen icke allvetande eller icke allsmäktig.
2:o Det onda rubbar icke Guds verldsplan: då står det,
såsom jag antagit, på sin plats i öfverensstämmelse
med verldsplanen.
3:o Det onda har med Guds verldsplan ingenting att
skaffa: då vet Gud ej af det onda. Detta måste,
konseqvent, vara opponentens mening. Ingenting
vetes af Gud, som icke, enligt opponenten, är Guds
förnimmelse; men det onda kan icke vara Guds
förnimmelse, emedan hvarje hans förnimmelse är han
sjelf, på ett visst sätt bestämd, och vore det onda
Gud sjelf, på ett visst sätt bestämd, så vore det onda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
