Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anm. 77 - Anm. 78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
hos Gud sjelf en oumhärlig bestämning. Att Gud till
äfventyrs skulle förnimma det onda medelbart,
deri-genom att det är menniskans förnimmelse, är ett
antagande, som hjelper till intet. Ty såvida
påståen-endet skall innebära något annat än blott det att
menniskan förnimmer det onda — hvarom ju icke
disputeras — måste det betyda, att jemte det att det
föruimmes af menniskan, förnimmes det också af G ud,
men då är det hans förnimmelse.
Förutsättningen om ett element af uppbrusande
grumlighet eller egoistisk hämdlystnad har redan den sansade
teologien aflägsnat från Guds vrede. Men hvad man
skulle kunna få qvar af Guds vrede, ifall Gud icke eger
någon förnimmelse af det onda, är mig svårt att förstå.
Anm. 78.
94: 4. Den eviga verlden, heter det [hos hr W.], kan
ej vara ändamål för vår verksamhet.
Hon kan visst vara ändamål i betydelsen af det
mål, till hvilket man närmar sig, såsom ju urbilden på
sådant sätt kan sägas vara målet för den efterbildande
verksamheten. Men klart är väl, att om konstnärens
verksamhet skulle förverkliga urbilden, så skulle antingen
denna förut vara overklig och först nu få verklighet,
eller ock skulle hans verksamhet ha till följd, att man
finge två urbilder i stället för en. Derför har jag sagt,
att den eviga verlden icke är ändamål i den vanliga
betydelsen af det, som man åsyftar att förverkliga: för detta,
som skall förverkligas, blir hon alltid endast mönstret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
