Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beins förföljelse, denna pöbel, bland vilka Nietzsche anser de
"goda och rättfärdiga" vara de farligaste, återkommer ofta hos
Ellen Key, om genom ursprunglig likhet i tankegång eller
genom direkt inverkan kunna vi icke avgöra. Hos henne yttrar
sig dock ej idén om offerväsendet som grymhet utan som extas
och som svårmod. Hur äkta Nietzscheanskt, men hur dystert
låter det icke, när hon i "Socialism och individualism" yttrar:
"En personlighets nederlag äro ofta bättre vittnesbörd om att
han är en övermänniska än hans segrar. Men dessa nederlag,
vilka ofta endast lämna oss kvar trasorna av det som var vår
innersta personlighet, kunna bäras, när vi lärt, att det gives
ett förband, som kan hindra oss att förblöda ur egna sår
— det vi lägga omkring andras." Ur de sista så rörande
raderna om "förbandet" talar dock icke Nietzsche utan Ellen
Key själv, kvinnan med det varma, medlidsamma hjärtat, som
vi så väl känna igen. "I Torpedo under arken" talar hon
liksom i hänryckning om modet att "löpa sin egen fara", och
"våga sin egen undergång". Om den kälkborgaren, som heter
Sunda förnuftet, en gång kunde få audiens hos
övermänniskorna, så skulle han säga dem, att man knappast kan begära, att
människor, även högt utvecklade människor, skola hysa någon
lust att gå under, icke ens om det vore på deras eget, ja på deras
allra egnaste sätt; hellre än att drunkna på ett "djupt
personligt" sätt fatta de flesta den räddande handen, fast den tyvärr
enligt sakens natur måste vara en annans, en "främmande"
hand.
Ellen Keys åsikt, att utveckling är lidande, lyste för övrigt
fram även i hennes beryktade skrifter i kvinnofrågan av år
1896, ty liksom med ett särskilt välbehag framhöll hon där,
hur hart när omöjligt det är för de stora kvinnliga
begåvningarna att vinna lycka; hur de vända sig, ha de all utsikt för
att bli olyckliga, vare sig de offra sin begåvning för kärleken
eller kärleken för begåvningen eller söka dela sig mellan båda.
I själva verket skildrade hon de kvinnliga "stjärnornas" öde
så hj ärtslitande, att alla medelmåttor bland kvinnorna måste
först gråta medlidandets tårar och sedan slå sig för sitt bröst
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
