Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan hon med sin mor flyttat till Stockholm, förestod hon
där efter varandra flera s. k. kurser, i vilka hon själv skötte
undervisningen i de allra flesta ämnena. Dessa kurser voro
mycket eftersökta och gjorde henne känd som en skicklig och
framstående lärarinna. Dock började hon längta efter mer
samarbete och kamratskap och ingick därför 1889 som
medarbe-terska vid min skola, för vilken hon sedan blev en av de
kraftigaste stödjepelarna. Under 1880- och 90-talen tog hon livlig
del i tidens reformsträvanden, både de sociala och de
pedagogiska, och var överallt högt skattad för sitt klara huvud och
sitt vakna intresse. Mest upptagen var hon dock av
uppfostringsfrågorna. Kravet på en rikare, mer verklighetsmättad
åskådlighet i undervisningen gjorde hon med stor iver till sitt
och kunde det med rätta, ty hon ägde just det slag av
kunskaper, som oundgängligen behövs för att lämna färger till
levande bilder och skildringar. Det fördes denna tid i huvudstaden
ett intensivt pedagogiskt sällskapsliv med tätt förekommande
diskussionsmöten och samkväm, och i detta var Gustafva
Hjelmerus en av de sammanhållande krafterna. Utrustad med mer
smidighet och världsvana än flertalet lärarinnor, förde hon, vart
hon kom, trevnad med sig, var språksam, glad och humoristisk
och kunde mången gång sätta en krydda av allmän
mänsklighet till ett samtal, som hotade att bli alltför tungt och speciellt.
Den som såg henne i sällskapslivet, anade nog sällan, att
bakom det lekande skämtet och den lätt löpande diskussionen
om dagens frågor låg en livsuppfattning, som i mångt och
mycket skulle kunna kallas spartansk. I sitt enskilda liv hade
hon många prövningar och försakelser att bära, och hon
klagade aldrig. Men hon hade också intet tålamod med den i
våra dagar så vanliga hjärtnupna jämmern över enformigt
arbete, bristande lycka, sårat skönhetssinne, för litet komfort
och dylikt. Det drag i nutidens uppfostran, som hon fann
betänkligast, var den överhandtagande vekligheten, och mot
denna talade hon ofta med stor värme och övertygelse.
Detta spartanska drag gick i viss mån igen i hennes
verksamhet som uppfostrarinna. Hon höll strängt på ordning och
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
