- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
33

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Marilla Cuthbert häpnar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Därefter gjorde hon sig åter osynlig.

Marilla gick långsamt ned i köket och började diska
porslinet efter kvällsvarden. Matthew rökte — ett säkert
tecken till störd själsfrid. Han rökte sällan, ty Marilla tyckte
illa därom och stämplade det som en snuskig vana; men i
vissa stunder kände han sig manad att taga till sin pipsnugga,
och Marilla blundade då därför, väl vetande, att även en
karlstackare måste ha någon säkerhetsventil för upprörda
känslor.

— Jo, det här var en trevlig historia, sade hon vresigt.
— Så är det med att skicka barn i by och få gå själv.
Robert Spencers tjänare ha naturligtvis varit konfysa och vänt
till hälsningen på något galet sätt. Endera utav oss får åka
bort och tala med fru Spencer i morgon, det är säkert.
Flickan får skickas tillbaka till barnhemmet.

— Det blir väl bäst så, förmodar jag, sade Matthew i
en ton, som lät långt ifrån övertygad.

Förmodar du? Det måtte du väl förstå?

— Vet du vad, flickungen är riktigt snäll, Marilla. Nog
vore det synd att skicka i väg henne, när hon så fasligt gärna
vill stanna kvar här.

— Matthew Cuthbert — det är väl inte din mening att
säga, att du tycker vi borde behålla henne?

Marillas förvåning kunde ej ha varit större, om hennes
stadiga bror sagt sitt käraste nöje bestå i att gå på händerna.

— Nej, det gör jag väl inte riktigt — inte precis...
stammade Matthew, som drivits in i en obehaglig
återvändsgränd. — Jag antar — inte kan man fordra av oss, att vi
ska behålla henne...

— Det fattades bara det!... Av vad gagn skulle hon
för resten vara för oss?

— Vi skulle kunna vara av en smula gagn för henne,
sade Matthew helt plötsligt och oväntat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 30 12:11:51 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free