Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. En konsert, en katastrof och en bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En konsert, en katastrof och en bekännelse.
»rysningar» - åtminstone för en av åhörarna i salongen, som
försjönk i den ena saligheten efter den andra. När Prissy
Andrews, klädd i en skär sidenblus med ett pärlband kring
sin runda vita hals och levande nejlikor i håret - ryktet för-
mälde, att läraren låtit skicka efter dem hela vägen från sta-
den för hennes räkning - steg upp på estraden och dekla-
merade om vad som hände i natten, »dit ingen stjärnas stråle
mäktar tränga», darrade Anne av spänning och sympati; när
kören sjöng »Högt över ängens tusenskönor», tittade Anne
upp i taket, som om det varit fullmålat med änglahuvuden,
och när sedan Tom Sloane med ord och handling förevisade
»Dumme Toms marknadsbesök», skrattade Anne så, att hon
narrade alla omkring sig att skratta, mera därför att man hade
så hjärtligt roligt åt henne än därför att den något utslitna
humorn i marknadsbesöket uppskattades.
Och när herr Phillips bjöd på Marcus Antonius’ mono-
log inför Cesars lik, och gav sin röst de mest hjärtgripande
tonfall — vid slutet av varje mening tittande på Prissy An-
drews — kände Anne, att hon skulle kunna resa sig och göra
myteri på fläcken, om blott en enda romersk medborgare före-
ginge med exempel . ..
Blott ett enda nummer av programmet förmådde ej av-
locka henne något intresse. När Oilbert Blythe läste upp
»Borgen vid Rhen», tog Anne fram Rhoda Murrays lånbiblio-
teksbok och läste i den, tills han hade slutat, och hon satt
stel och crörlig, medan Diana klappade i händerna, tills de
hettade och värkte.
Klockan var elva, när de kommo hem, mätta av njut-
ning, men med det sälla medvetandet, att de ännu hade kvar
nöjet att få prata med varandra om allt vad de hört och sett.
Alla tycktes sova, och huset låg mörkt och tyst. Anne och
Diana tassade på tå in i förmaket, ett långt och smalt rum,
varifrån en dörr ledde in till gästrummet. I förmaket rådde
174 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
