Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Ett romantiskt äventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett romantiskt äventyr.
rats av tiden. Hon hatade Gilbert Blythe! Hon ville aldrig
förlåta honom.
— Nej, sade hon kallt, jag blir aldrig vän med dig, Gil-
bert Blythe, och jag vill heller aldrig bli det.
- Som du behagar! - Gilbert hoppade ned i sin båt
med vredens rodnad på sina kinder. — Jag ämnar aldrig mera
föreslå dig, Anne Shirley, att vi ska vara vänner. Och mig
kvittar det precis lika.
Han rodde sin väg med snabba, harmsna årtag, och
Anne gick uppför den branta, ormbunkkantade stigen under
lönnarna. Hon bar sitt huvud mycket högt, men inom sig
kände hon någonting närbesläktat med ånger. Hon nästan
önskade, att hon givit Gilbert ett annat svar. Han hade na-
turligtvis förolämpat henne förskräckligt, men i alla fall...
Hur det var, tyckte Anne, att det skulle ha känts rätt
skönt att få sätta sig ned och riktigt gråta ut. Hon var all-
deles bragt ur sin jämnvikt; den rent fysiska tröttheten jämte
sinnesrörelsen efter det obehagliga äventyret gjorde sig nu
gällande på ett ganska märkbart sätt.
Halvvägs uppför stigen mötte hon Jane och Diana, som
kommo rusande tillbaka ned mot sjön i ett tillstånd, som
gränsade till vanvett. De hade ej träffat på någon människa
på Tallbacken, eftersom varken herr eller fru Barry var hemma.
Då hade Ruby fått ett förfärligt gråtanfall, så att de måste
lämna kvar henne att reda sig bäst hon kunde, medan Jane
och Diana flydde genom spökskogen och över spången upp
till Grönkulla. Här hade de icke heller träffat någon hemma,
ty Marilla hade gått till handelsboden, och Matthew höll på
med att räfsa hö på starrängen.
— O, Anne, flämtade Diana, i det hon föll Anne om
halsen och grät av överraskning och glädje, o, Anne — vi
trodde — att du hade — drunknat — och vi — kände oss
- som mördare — därför att vi hade narrat dig att vara —
- 245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
