ofta tillfälle att bevittna de der giftiga insinuationerna å fru X:s sida, och de förargade mig, helst jag försökte locka fram motsvarande från Emilies, men utan framgång. En dag fick jag ett länge sökt tillfälle att göra slut på ofoget. På en talrikt besökt repetition, hvari Emilie icke deltog, utbredde sig fru X. med vanlig affektation öfver hennes vackra utseende och talanger och yttrade: »Ack, om jag egde hennes förmåga på scenen!», hvarefter hon skyndade att tillägga: »Det är också den enda af hennes egenskaper jag ville ega». »Förlåt mig», inföll jag, »m:ll H. har åtminstone en egenskap till, som förtjenar att egas: hon talar aldrig illa om sina kamrater.» Från det ögonblicket slapp jag höra fru X:s insinuationer, vare sig mot den ena eller andra af artistpersonalen. I Emilie H:s sätt låg ingenting, som lät ana, att bon var courtisane. Hennes skick var ädelt, elegant, hade mycken abandon, men utan sjelfsvåld eller tecken till råhet. Hennes samtal var ledigt och underhållande, ofta gnistrande qvickt, om också i allmänhet ytligt. Känslans djup berörde hon sällan; det skedde doek någon gång, och då återljödo strängar i hennes själ, som väckte deltagande och aktning, "för att ej säga beundran. Sin