Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 E. BEATE. ATS 10: 1
98) Kjula ås, Kjula socken, Öster-Rekarne
härad, Södermanland. L. 979, B. 753, Stephens II,
801, R. Dybecks två flera gånger med stenen kollationerade
teckningar i k. Vitterh. Hist. och Ant. Akad:s arkiv.
alrikR i raisti i stain * sun * siri^aR2 * at1 * sin j fa(>up x
sbiut || x saR2 x uisitarla3 * um * uaRit • hafj^i x burg x um
brutna : iauk4 x um | bar^a x | x flr^ x han x karsaR5
kunif) x ala#
98. l L.; B. al. 2 S har formen |>|.
3 L.; B. och Dybeck uisitaula.
4 L. auk; B. i auk. Mellan i och auk har Dybeck ett litet åt
höger snedt uppåtgående streck vid nedre slingan. Detta i kunde
synas utan språklig betydelse och betraktas som stafven till ett
tillämnadt a, hvars kännestreck lemnats o utfördt till följd af stenens
beskaffenhet på detta ställe. Hela typen utfördes derför på det
lämpligaste stället omedelbart derefter. På detta sätt kunde må hända
ock det öfverflödiga andra i i uisitarla bedömas. Inskott af
svarabhakti-vokal mellan s och t torde vara en fonetisk raritet och får ej
tillgripas, så länge annan utväg till förklaring finnes, och i detta fall
finnes till och med ännu en förklaringsmöjlighet. I många inskrifter
möter is för väntadt s, t. ex. istain L. 467, 998 m. fl., istin L. 722,
723 ’sten’, isin L. 603, isÀn L. 988 ’sin’, isolu L. 934 ’själ’, hvilket
torde böra förklaras som en typologisk företeelse. Ej sällan har
S samma form som i not 2 här ofvan, och stundom utdrages äfven
andra stafven till öfre slingan, så att en typ lik h i den äldre
runraden uppstår t. ex. D. 8:vo 69 och L. 1991. Det anförda is
antager jag vara en utveckling af dessa typer, så att säga e\i
kompromiss mellan dem och normaltypen och denna kompromiss kan då
tänkas äfven stundom hafva uppträdt som si. Vill man sålunda
uppfatta is för s, som typologisk afart af s-runan, kan man fatta det
besynnerliga ts för st, hvilket rimligen ej har ljudlig betydelse, som
en samstafva runa st med begagnande af denna tudelta typ s. ts
för st förekommer ej alltför ofta, t, ex. tsin L. 1117, 1119, D. 8:vo
35, W. 43; furtsin 1119, tsain L. 1085; furtsain D. II, 116;
umunaRts L. 1267.
5 B.; Dybeck på en som fullt tillförlitlig uppgifven teckning
karuaR; på en annan, gjord efter ytterligare noggrann undersökning,
är den fjerde runan betecknad som otydlig, men närmast lik s.
6 L. kuwi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
