Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversigt af den inre utvecklingen under nydaningstiden - Materiel odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det utländska, så att den misstanken ligger nära till hands, att han ville
att svenska köpmän, bland hvilka han sjelf var både den störste och
kunnigaste, skulle veta att draga fördel icke blott af varubyte, utan ock af vexling
med utländske. Sjelf förstod han väl konsten att förtjena, då han vexlade
med sina undersåtar.
Från och med 1534 började Gustaf slå ett nytt mynt, nämligen dalern[1],
som snart skulle uttränga det gamla svenska myntet. Då dalern allt ifrån
1540, då dess silfvervärde något nedsattes, så att det kom att motsvara 4,02
kronor i vårt mynt, under en lång tid icke undergick några förändringar till
skrot och korn, och deremot det öfriga myntet oupphörligt försämrades, så
blef häraf en följd, att dalern steg i värde i förhållande till det gamla svenska
myntet, och detta i den grad, att år 1573 gingo mer än 28 mark örtugar på
en daler, ehuru denna ursprungligen endast motsvarat 3—4 mark.
Myntförsämring var nämligen en af de få saker, der Gustafs söner Erik
och Johan trädde i sin faders fotspår och lärde att öfverträffa honom.
Skilnaden mellan myntets verkliga värde och namnvärdet ökades nu nästan årligen,
och priset på alla lifsförnödenheter stegrades i samma mån trots de oupphörliga
förordningarna mot »myntets vanvyrdning». Då det slutligen gått så långt,
att marken i silfvervärde icke uppgick till en sjundedel af, hvad han gält i
konung Gustafs dagar, fann sig Johan omsider af denna ytterliga
myntförsämring »platt ingen profit hafva» och började år 1574 en återgång till ett
bättre system. 1575 aflystes det gamla myntet helt och hållet inom en kort
frist, hvilket obilliga påbud dock följande året så till vida ändrades, att Johans
gamla klippingar skulle fortfarande få gå i marknaden, men till nedsatt värde,
så att en fyra marks klipping skulle motsvara 4 runstycken, det vill säga
en half mark, af det nya myntet. Vid invexling i konungens myntkammare
skulle dock 32 öre eller 4 mark nytt mynt utbetalas mot 26 mark klippingar.
I och med denna myntförändring var man återkommen till den myntfot, som
gälde under konung Gustaf, och räknade nu 4 mark på en daler. I de tveune
sista bekymmersamma åren af sin regering tog dock Johan åter sin tillflykt
till en myntförsämring, så att en slagen mark i rätt värde endast kom att
motsvara 2 öre af Johans förra goda mynt, såsom synes af hertig Karls
förordningar om detta mynts invexling. Genom hertigens inverkan hade redan
i Johans sista dagar en återgång till den bättre myntfoten begynt, och efter
Johans död grep hertigen verket an med sin vanliga kraft, så att ett gillt
mynt snart å nyo var ute i den allmänna rörelsen. På en riksdaler räknades
åter 4 mark eller 32 öre, och för hvarje 2 lod silfver som till myntet
inlemnades utbetalades en daler[2]. Karl försmådde att drifva myntningen som
en affär och utfärdade till och med 1610 en tillåtelse för Göteborgs borgare
att slå eget mynt mot vilkor att hålla det vid samma skrot och korn som
konungens eget. Han förklarade sig ock sinnad att upprätta sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
