Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nyfödda Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mun, ett prunkande liktal. Lätom oss höra en af de
skalder, hvilken tyvärr trognast återger dess anda:
»Jag är, o Kristus! ej den ödmjukt tror och beder,
Den darrande och rörd, i Dina tempel går.
Till korsets helga berg ej ångerns hand mig leder
Att slå mig för mitt bröst och kyssa dina sår.
Jag fast och upprätt står i dunkla tempel-gången,
När der ditt trogna folk, för Dig i stoftet sträckt,
Böjt knä vid stilla sus af blida kyrko-sången,
Som vassen böjer sig för vindens lätta flägt.
Jag tror ej på Ditt ord; jag böjs ej af Din tuktan;
Jag kommit har för sent till en för gammal verld.
Af sekel utan hopp föds sekel utan fruktan,
Och dess kometer gå, trotts himlens Gud, sin färd.
Nu slumpen ur en natt, der ingen stjerna skiner,
Styr verlden, vaknande ur villans långa dröm,
Och otron, segrande, går fram ibland ruiner
Och störtar Englarne i tviflets svarta ström.
Ej korsets spikar mer på Golgatha Dig bära
Och grunden svigta känns, o Kristus, i Din graf,
Och krucifixets bild, den helga, slites af
Och murknar ned till stoft: död, Herre! är din ära!
Vi äro gamla än, som natten, då’du föddes,
Vi hoppades så ljuft, men ack! vårt hopp föröddes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
