Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - A. Förberedande undersökningar med afseende å det varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
matematiska begreppen (som hos Aristoteles brukas såsom
former) och begrepp, som beteckna det allmänna i dé sinliga
substanserna så, att de förra skulle uttrycka en abstraktion
från materien, de senare från de enskilda tingen. Enligt
Aristoteles betecknar nemligen cirkeln ej blott en abstraktion
från materien, utan äfven från de särskilda materiella
cirk-larne. Ty in concreto existera endast sådana. Derför måste
för Aristoteles äfven de matematiska begreppen framstå
såsom något allmänt. I sjelfva verket har hvarje
begrepps-kunskap, för så vidt den är gifven genom demonstration
eller definition ’), till innehåll det allmänna. Den inre
grunden till detta påstående är lätt skönjbar. Demonstrationen
fordrar det allmänna, ty annars skulle ingen medelterni
finnas2). I beviset utsäges nemligen en egenskap om något
derigenom, att detta hänföres till ett högre, således allmänt
slägte, hvilket egenskapen tillhör. — »I definitionen finnes
intet annat än slägtet och differenserna.» Dervid är slägtet
att betrakta såsom material för differenserna3). Derför finnes
i den något obestämdt — materialet är alltid i viss mån
obestämdt — och således något allmänt. Det är också från
denna synpunkt, som Aristoteles så skarpt kriticerar idéläran.
Såsom betecknande allmänna begrepp kunna idéerna enligt
honom ej ega tillvaro i och för sig sjelfva. Men om nu så
är förhållandet, står den andra hufvudaporin^ qvar. Formen
såsom identisk med väsensbegreppet är ej ett enskildt för
sig existerande, utan den är ett allmänt. Således är den ej
substans, utan det enskilda sinliga tinget är substans, men
detta är ej vetbart; således substansen ej öfverhufvud vetbar.
Aristoteles framställer sjelf1), att »konsekvensen af
förnekandet af idéer medför svårigheter.» »Om icke af det allmänua.
’) De An. I, 3. 407, a, 25
3) Mel. VII, 12. § 7 fi.
J) Anal. post. 1, 7. 77, a, 7.
4) VII, 13. § 1!».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
