Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - A. Förberedande undersökningar med afseende å det varande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
gen. Från denna synpunkt kommer begreppet att vara
endast en beskaffenhet, ej väsendet, men materien, som är
egenskapens substrat, kommer att vara det substantiellas
princip, om den ock ej sjelf är substans. Denna svårighet
framträder ock deri, att begreppet är alltid det allmänna
och eger således ej tillvaro i och for sig sjelf. Det är med
anledning häraf, som berömda forskare kommit till den
slutsatsen, att Aristoteles hamnat i en ohjelplig motsägelse. Så
Heyder, som anser motsägelsen vara så väsendtlig, att den
tränger in i »de finaste ådror» af systemet1). Äfven
Schweg-ler på det ofvan anförda stället anser, att aporien aldrig
fullkomligt löses at Aristoteles. Med en synnerlig skärpa
framhålles den af Zeller2). Han betonar särskildt, att
Aristoteles utan hvarje inskränkning säger, att vetandet går på
det allmänna, och likaså, att blott det enskilda tillkommer
substantialitet. Ännu mera ingripande visar sig svårigheten
enligt Zeller, om förhållandet mellan materien och formen
undersökes3). Bådadera och dessutom det hela af dessa
tyckas göra anspråk på substantialitet Vidare förblifver ovisst,
huru den blotta formen kan vara substansen hos de ting,
till hvilkas begrepp en bestämd materiel sammansättning hör.
Slutligen anmärkes, att det är obegripligt, huru materien,
som var det i sig bestämningslösa, kan vara principium
indi-viduationis. I alla dessa hänseenden framträder motsägelsen
hos Aristoteles. Dock finnas andra forskare, som söka att
utjemna den angifna svårigheten. Biese söker4) lösa den sä,
att på det naturliga området är det enskilda det första, men
på det andliga det allmänna, τύ τί ftv είναι, och att det der
i och för sig kommer till tillvaro. Det är sant, att Aristo-
l) Vergleicbung der Aristotelischen und Hegelschen Dialektik
sid. 176.
’) Sid. 309 ff. s) Sid. 344.
4) Die Pbilosophie des Aristoteles I, sid. 56 not 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
