Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - B. Aristoteles teleologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varseblifvaude väsendet på något sätt lider och emottager
en förändring. Det är olika med det, som varseblifves, men
göres lika med det1). Men nu innehåller το αίσ-ίϊητιχόν
tvenne sidor: den ena själen — den första entelechin —, den
andra kroppen, som till möjlighet har lif, har varseblifning.
Hvilkendera af dessa sidor är det, som emottager intrycket
och förändras till likhet med det, som varseblifves?
Tydligen kroppen; ett sådant lidande är »någon förstöring utaf
det motsatta» -) eller »en förändring till motsatt tillstånd»
(crrf-υψιχι) (h(tOtacs)3). Men endast det materiella kan undergå
en sådan förändring4). Undergår då själen icke något
lidande eller någon förändring? Vid besvarandet af denna
fråga återkommer Aristoteles till det förut berörda exemplet.
Själen förändras endast såsom, när den, som eger vetande,
öfvergår till att betrakta något, till skilnad från den, som
öfvergår från okunnighet till insigt. I det förra fallet sker
aktualisationen genom fullkomlig sjelfverksamhet af den, som
potentialiteter eger vetandet, i det senare fallet endast
genom en utifrån verkad förändring af det potentiella, eller: i
förra fallet genom »ett bevarande af det möjliga genom det
verkliga och lika», i senare en förstöring genom det
motsatta 5). Den varseblifvande själens verksamhet består enligt
denna framställning i ett blott och bart aktualiserande af
dess potentiella innehåll6). Derför upptages icke det sin-
’) De Απ. II, 5. 418, a, 2. 2) De An. II, S. 417, b. 2.
3) 417, b. 15.
4) Jmfr Brentano, Die Psychologi des Arist. sid. 80.
5) De An. 417, a, 21. Aristoteles har antingen sjelf begått en
inadvertens eller är texten att ändra, då han längre ned 417, b, 12
tyckes hänföra inhemtandet af vetande till det förra slaget af
förändring, oaktadt han ofvan förklarat, att den, som lär sig, öfvergår
från motsatt tillstånd. Hufvudmeningen är emellertid alldeles klar.
’) Ett αίτύ titiSoais xai ιίς ϊντιλίχιιαν ρ. a. s. 417, b, 6. Detta
säges visserligen om öfvergången från det potentiella till det aktuella
vetandet, men undersökningen af varseblifningen utföres genom
jemförelse med denna öfvergång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
