Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
genom hänvisande på den absoluta formen, som är ej ett
allmänt begrepp, utan ett särskildt konkret väsen1), hvilken
gifver den abstrakta formen dess verklighet. Den
motsägelse, som låg deri, att materien trots dess oväsendtlighet
var mot formen motsatt, löses genom hänvisande till den
himmelska sferen, der materien var endast en privatiou af
formen och egde all sin verklighet genom denna, så att den
till sitt väsen var form. Om Zeller2) anser, att det är
omöjligt att härleda jordelifvet från något så allmänt som
stjern-sferernas rörelse etc., på den grund, att hvarje särskildt ting
måste ega sin bestämda form, förbiser han, att det på
jorden icke finnes några rena former, utan hvarje form är mer
eller mindre materiel och tillfällig, så att mångfalden af
hvarandra korsande former har sin grund i tillfälligheten.
Derför kan det konkreta, som finnes i dem, mycket väl ha
sin grund i de rena formerna — de himmelska
substanserna —, då deras oändliga mångfaldighet är materiel och
beror på den himmelska sferens materia, hvilken såsom
gränslös kan vara grunden till så många tillfälliga
verkningar som helst3).
Emellertid förefinnas här stora svårigheter. Huru skall
man fatta den förste rörarens tänkande? Såsom här blifvit
framstäldt, tänker han endast sig sjelf, men huru kan dä den
ändliga verlden vara genom honom? Brandis *) anser och
efter honom Brentano5) och Kvm6), att gudomligheten i sig
’) Met. XII, 8. § 23. »Således är det första rörande orörda ett
både till begreppet och numeriskt.»
’) Sid. 378.
3) Medeltidsfilosoferna, som utgingo från Aristoteles, utgingo från
en liknande uppfattning af honom: Averroe, Epitome in libros
Meta-fysicæ fol. 185 col. 1; Thomas ab Aqvino, Summa contra gentile»
111, 24.
’) Gr. Rom. Phil. II, b, 575 f.
5) Die Psykologi des Aristoteles sid. 191 — 192
") Metaphysische Untersuchungen, sid. 258.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
