Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
sjelf tänker formerna. Zeller kritiserar detta1), enär det är
omöjligt för det högsta väsendet att tänka det, som står så
djupt under det. Detta är rigtigt, men då Zeller tillägger,
att formerna ej kunna vara vid eller i något annat såsom
tingens substanser, är detta förhastadt, för så vidt detta
gäller de sinliga formerna, hvilka icke äro rena former och
således aldrig rent sjelfständiga. I allmänhet taget kan härom
sägas, att Aristoteles icke undersökt, huru gudomligheten
kan tänka det ändliga, utan endast uppvisat, att all realitet,
som finnes i sinneverlden, är innesluten i denna, så att intet
är dess motsats. Deremot har han icke utifrån det oändliga
sökt förklara det ändliga. Alltnog: det blir härigenom klart,
hvarför Aristoteles i sina vetenskapliga förklaringar af det
absoluta framför allt afser att höja detta öfver all ändlighet.
Detta anser nu Aristoteles vara möjligt endast genom att
fatta det såsom det rena tänkandet. Hvad Brentano
häremot aDför2), har af Zeller blifvit grundligt vederlagdt3).
Gudomlighetens verkande är ideelt, aldrig ett reelt skapande4).
’) Sid. 382.
J) Die Psykologi des Aristoteles sid. 247.
s) Sid. 369.
’) Brentano, sid. 235; Bullinger, Die Erhabenheit des Aristoteles
iiber allen Dualismus, s. 2 ff.; Kym. p. a. s. 246 f. I anslutning till
dessa hav nyligen Rolfes, Aristoteles Lehre Tom Verhältnisse Gottes.
zur Welt, velat införa i aristotelismen en skapelseteori. Gud är ej
blott grund till verksambeten i verlden såsom dess ändamål, utan
äfven till dess tillvaro såsom verkande orsak. Han anför dervid
såsom »Belegstellen» flere spridda yttranden af Aristoteles såsom De
Ccelo, I, 9. 279, a, 17—30; I, 4 fin.; Phys. II, 6 fin.; VIII, 10. 266, a,
12 ff. m. fl. Emellertid bevisa de af dessa ställen, som åsyfta att
gifva en vetenskaplig förklaring af gudomlighetens väsen, endast, att
den är grunden till all realitet i verlden, hvilket ingalunda har
blifvit bestridt, de öfriga, som tala om den i populär form, bevisa intet.
Derför kunna de samtlige lemnas åsido.
För att afgöra saken ha vi att starkt pointera frågans innebörd.
Den gäller: Ar Gud på något nätt underkastad förändring, eller är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
