Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
såsom Zeller framhåller1), ej nog att uppvisa ställeu, der ett
sådant verkande utsäges, utan det måste tillika uppvisas,
huru dessa kunna stå tillsammans med sådaua, som fränsäga
gudomligheten det, och huru öfverhufvud taget det kan stå
tillsammans »med naturen af ett absolut oföränderligt och i
sitt tänkande på sig sjelft inskränkt väsen såsom den
aristo-teliske guden.» Alla försök att införa hos Aristoteles sådana
begrepp som en skapelse af materieu äro i sjelfva verket
fruktlösa, såvidt man vill grunda sig på hans egua utsagor
i detta hänseende. Emellertid följer deraf icke, att det är
rigtigt att kalla Aristoteles en dualistisk theist2), tv det har
blifvit uppvisadt, att for honom materien egentligen intet är
annat än en privation af det absoluta förnuftet. Han har
blott icke kunnat uppvisa, huru en sådan privation är möjlig.
Han säger i det kapitel, som bildar »eine kritisehe
liiick-und Umschau»3) från höjdpunkten af hans metafysik, att
för dem, som antaga tvä principer, är det nödvändigt att
antaga en annan förnämligare, som bildar relationen mellan
dessa4). Han har dermed utdömt all dualism. Det torde
derför kunna sägas såsom visst med afseende å Aristoteles,
att han sjelf ansett sitt system såsom monistiskt och
närmare bestämdt såsom idealistiskt — Men om man närmare
undersöker denna idealism, finner man att det icke är en
modern subjektiv idealism, utan en objektiv begreppsidealism.
Det kan visserligen synas, som om Aristoteles intoge en
subjektiv ståndpunkt, då ju det högsta for honom är
sjelf-medvetandet. Men detta är ytterst opersonligt fattadt; der
finnes intet inre viljelif och öfver hufvud taget ingen verklig
personlighet. Derför är det i sjelfva verket endast »det första
begreppet»ä) fattadt såsom en objektiv verklighet. Dess
’) p. a. st. sid. 374, not 2. 2) Zeller, sid. 383.
3) Schwegler, Ar. Met, IV, sid. 236. ♦) Met. XII, 10. § 15.
5) XII, 8. § 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
