Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
osaken, τί xCvtjat πρώτως. — För att utröna detta böra vi
taga i betraktande det, som har principen for hvila och
rörelse i sig sjelft — lifvet1). Detta är tydligen
förutsättningen för möjligheten af den rörelse, som har sin princip
i något annat, och kan således betraktas såsom princip for
rörelse sensu eminenti. Såsom förut uppvisats, förutsätter
lifvet tvenne momenter, själ och kropp, som stå i det
förhållande till hvarandra, att den ena är verkligheten af den
andra såsom möjlighetenJ). Det rörande är själen, som är
kroppens väsensbegrepp3). Deraf följer, att själen och
kroppen ej hafva något tredje, som sammanbinder dem, utan
den senare är allt, hvad den är, i och genom den förra, som
således är dess realgrund, ty »det sant ena och varande är
entelechin»4). Men å andra sidan tyckes dock icke själen
vara kroppens princip, så till vida som den benämnes den
första entelechin, hvilket uttryck ofvan har visats innebära,
att själen är en kraft, som endast genom materien öfvergår
till verksamhet. I detta fall tyckes i stället det materiella
vara princip. Själen tyckes sväfva emellan att vara ett
iilott begrepp eller en overksam kraft, som fordrar ett
material, och en verklighet, som är grunden till all
bestämdhet hos materialet, eller m. a. o. vara på samma gäng det
allmänna, som förutsätter ett särskildt, hvari det är, och en
konkret verklighet, som är grunden till all bestämdhet hos
det lefvande väsendet. Dessa svårigheter lösas genom det
rena begreppet af själen såsom fri från hvarje stoff, hvilket
såsom rent är omedelbart ett med sitt föremål och således
i sig sjelft är konkretä). Enligt Aristoteles förutsätter
nemligen den lefvande kroppens rörelse själen, såsom sjelf höjd
’) De An. II, 1. 412, b, 16.
s) p. a. 9. b, 4. J) b, II. *) b, 8; jmfr Met. VIII, 6 § 16 f
’ ·) Met. VII, 10 § 30; VIII, 3 § ö. »Själen och själens begrepp
äro det samman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
