Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
öfver hvarje förändring och rörelse, således såsom fri från
all materia1). Men i det, som är utan materia d. v. s. de
första substanserna, sammanfalla begreppet och dess
föremål2). Själen är sålunda ren form såsom lifvets princip och
förutsättning, men är då identisk med sitt begrepp. I detta
konkreta begrepp är själen så väl det allmänna som det
särskilda, så väl en overksam kraft — en första entelechi
— som verkligheten sjelf, och den ofvannämda motsägelsen
är löst genom att tänka själen såsom höjd öfver all
mate-rialitet, ty i det, som är utan stoff, äro det allmänna
begreppet och det särskilda — dess föremål — identiska.
Liksom enheten mellan arten och slägtet var möjlig genom
begreppet om det varande ena, som omedelbart var ett och
varande, är enheten af själen såsom en konkret verklighet
och ett allmänt begrepp gifven i det rena begreppet af
själen, som omedelbarligen är konkret. Själen såsom rent
begrepp och verklighet på en gång är psykologiens princip,
liksom monaden är matematikens princip såsom på samma
gång ett rent begrepp och verklighet. Bådadera priuciperna
äro gifna såsom förutsättningar för erfarenhetens vetbarhet3)
’) De An. 11, 2. 414, a, 12. »Det, genom hvilket vi lefva och
tänka, är själen», som således sjelf icke lefver, utan är lifvets princip
(om Aristoteles bevisföring på detta ställe se Hertling Mat. und Form
l>ei Arist. sid. 120); I, 4. 408, a, 30 fi. Aristoteles framställer här,
hurusom själen icke kan sägas vara i rörelse genom att t. ex. vredgas,
hata, älska o. s. v., ty detta tillhör icke själen, utan det »gemensamma»;
jmfr I, 1. 403, a, 5.
2) Met. VII, 11 § 26.
3) An. post. II, 9, i början. »Principerna bör man förutsätta både,
att de äro och hvad de äro, eller på annat sätt göra tydligt. Så
förfar mathematikern, ty han förutsätter både, att enheten är, och hvad
’len är», (»på annat sätt göra tydligt» enligt Rassow sid. 21, som
hänvisar på De An. I, 1. 402, b, 16, genom erfarenhet och iakttagelse.
Annorlunda Waitz Org. II sid. 397.); Met. VI, 1. § 4. »Somliga
(vetenskaper) göra väsensbegreppet tydligt genom varseblifning; andra
genom förutsättande (wrdtfiøti)», jmfr XI, 7. § 4. I sjelfva verket hafva
alla principer hos Aristoteles sin verklighet såsom förutsättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
