Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
hos Aristoteles tvenne riktningar — ernpirism och
rationalism1).
Öfverblicka vi nu de föregående undersökningarna, finna
vi, att det sinliga visade sig vara af den beskaffenheten,
att begreppet af det samma dels var endast en
bestämning hos det särskilda tinget, dels var verkligheten sjelf,
hvarigenom det särskilda egde sin tillvaro. Ingendera af
dessa synpunkter kunde dock sättas såsom den högsta.
Begreppet är nemligen aldrig rent och kan derför icke
sättas såsom det särskilda tingets grund, utan det förutsätter
sjelft såsom orent och behäftadt med sinliga bestämningar
detta; å andra sidan kan icke det särskilda tinget vara
grunden till begreppet, ty det är sjelft icke verkligt utan en
allmän bestämdhet i begreppet. Denna svårighet
återkommer i definitionen, i hvilken å ena sidan arten (det särskilda)
tyckes vara realgrund till slägtet (det allmänna), men å andra
sidan förutsätter detta såsom det egentligt principiella. Med
ett ord: det allmänna begreppet måste fattas såväl som en
verklighet for sig som såsom en bestämning hos det
särskilda tinget och sålunda såsom en möjlighet utan
verklighet. Svårigheten löses genom förnuftet, som är på samma
gång ren möjlighet och ren verklighet. Såsom ren
möjlighet innehåller det i sig allt det tänkbara endast till
möjligheten — (det sinliga) begreppet är endast en möjlighet—, man
såsom ren verklighet innehåller det allt tänkbart såsom
konkreta verkligheter. Om nu förnuftet har dessa till innehåll, måste
det i likhet med dem vara på samma gång del allmänna och det
särskilda. Ty i det, som är utan stofi, är det, som tänker, och det, som
tänkes det samma. Se ofvan| Jmfr dessutom Kämpe p. a. st. sid. 187.
’) Man förstår, huru Aristoteles lara om principerna kunnat vara
så omtvistad. Somliga ha låtit dem ha sin grund i förnuftet, andra i
erfarenheten. För Aristoteles sjelf står det fast, att bådadera är rigtigt
ty förnuftet såsom principernas organ är på samma gång det rent
allmänna, som förutsätter erfarenheten, och det individuella försigvarande
— immanent och transcendent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
