Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
sig sjelft konkret verklighet1). ·! läran om förnuftet såsom
på samma gång ren möjlighet och ren verklighet1) mötas
’■) III, 5. 430, a, 17; c. 6, 430, b, 25.
2) Brentano p. a. st. sid. 113—117 och 143 skiljer emellan
förnuftet såsom förmåga att tänka, hvilket såsom ren möjlighet och
»upptagande förstånd» är försigvarande, inkorruptibelt o. s. v., och
förnuftet såsom en omedvetet verkande kraft (sid. 180), som såsom ren
verklighet är försigvarande o. s. v. — Äfven om vi se bort från det
konstruerade i begreppet »omedveten kraft», låter sig med full evidens
uppvisa, att Brentano genom att skilja mellan förnuftet såsom ren
möjlighet och såsom ren verklighet infört ett betraktelsesätt, som icke
låter sig förena med en aristotelisk ståndpnnkt. Dervid är först ett
märka, att full verklighet bar enligt Aristoteles endast det, som
tänker sig sjelft, jmfr Met. XII, c. 9, der det uppvisas, att Gud såsom
den första substansen, såsom ren verklighet, måste tänka sig sjelf.
»I det, som är utan stoff, d. v. s. är ren verklighet, är det, som
tänker och tänkes, det samma», De An. III, 4. 430, a, 3. »Om det icke
finnes något motsatt mot något» (d. v. s. om det finnes något, som
är fritt frän möjlighet, ty motsats förutsätter möjlighet, jmfr Met. XII,
10, 16), »tänker detta sjelft sig sjelft och är ren verklighet och
försigvarande», De An. III, 6. 430, b, 24, jmfr Zeller sid. 578 n. 2. Huru
Brentano kan sammanställa »omedveten kraft» och »ren verklighet,» är
omöjligt att förstå. — Men om nu förnuftet såsom ren verklighet är
sjelfmedvetande, är det tydligt, att det sjelft är subjekt d. v. s.
»upptagande förstånd», ty om detta vore något annat, skulle det ju
ej vara verklighet genom sig sjelft, utan genom något annat. Om å
andra sidan förnuftet såsom ren möjlighet ej är ren verklighet, kan
det ej vverka genom sig sjelft,» De An. III, 4. 429, b, 7, eller »tänka
sjelft sig sjelft», b, 9. (Ty endast ren verklighet är sjelfmedvetande).
»Men äfven sjelft är det tankeobjekt för sig», 430, a, 2. Detta, som
obestridligen utsäges om förnuftet såsom ren möjlighet eller såsom
»upptagande förstånd,» bevisar med nödvändighet identiteten af detta
förnuft och förnuftet såsom ren verklighet. — Öfverhufvudtaget är
att märka, att när förnuftet säges vara till möjligheten tankeobjekten,
gäller detta ej om de verkliga tankeobjekten, utan om de möjliga d·
v. s. de sinliga. »I det, som bar stoff, är hvart och ett af
tankeobjekten till möjligheten .. .., förnuftet såsom utan stoff är möjligheten af
sådana», 430, a, 6, jmfr c. 8. 431, b, 24. I förhållande till det sinliga
eller materiella endast är sålunda förnuftet ren möjlighet d. v, s. det
rent allmänna; i sig sjelft och i förhållande till det immateriella är
det ren verklighet. Förnuftet kan sålunda utan motsägelse betraktas
såsom det möjliga och verkliga på en gång. — Slutligen är att
hänvisa till Aristoteles ofvannämda utsagor om »de första substanserna»
eller principerna, som ju äro på samma gång allmänna begrepp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
