Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Men om nu är visst, att genom njutningens upptagande
i lycksaligheten dess allmänna karakter att vara en
verksamhet enligt dygd, icke blifvit rubbad, har dock betydelsen
häraf blifvit närmare bestämd. Om lusten alltid är bunden
vid en fulländad energie, är först och främst tydligt, att den
sedligt sköna lusten icke är lust vid dygden såsom ett
tillstånd och således ej vid sjelfva föresatsen till det goda
(»ty genom att välja det goda eller onda äro vi (endast) på
något sätt beskaffade», dygdiga eller icke dygdiga), utan vid
sjelfva den sedliga verksamheten, men ej heller vid denna
verksamhet såsom ett inre lif, utan vid dess fulländning i
förhållande till sitt material eller vid dess ohindrade
fortgång. Njutningen uppstår endast, om föremålet för
verksamheten står i ett rätt förhållande till den verkande.
Föremålet for verksamheten är tydligen dels menniskans lägre
drifter och begär dels det rent yttre. Då kommer lusten
vid den sedliga verksamheten att vara beroende af graden
af dessas bestämbarhet af densamma. Således är lusten
större, ju ädlare den lägre själsdelen är, vare sig af naturen
eller genom vanan, och ju bättre det yttre materialet för
verksamheten är. Rigtigheten af det förra visa alla de
-tallen, på hvilka Aristoteles sätter en god natur och goda
fjedrarne till görande ocb låtande, det angenäma, det sköna och det
gagneliga, förhåller sig den gode rigtigt och den onde felaktigt, men
mest med afseende på njutningen . . ., »ty äfven det sköna och
gagneliga synes angenämt.» Otvetydigt säger ju Aristoteles här, att det
högsta i sedligheten sålunda ock lycksaligheten är det rätta
förhållandet till njutningen, och att således den rigtiga njutningen är »det
bästa». I följd häraf kan nu med afseende på äktheten af bok
VII kap. 11—14 sägas, att innehållet i sig sjelft icke strider mot
Aristoteles principer, hvilket visserligen ingalunda bevisar dess
äkthet, utan endast, att författaren varit antingen Aristoteles sjelf eller
en trogen aristoteliker. På gmnd häraf anse vi oss berättigade att
(trots Spengel p. a· 9.) begagna oss af l:sta delen af bok VII (om
återhållsamheten), enär grunden för bestridandet af dess äkthet varit
endast dess nära sammanhang med den andra delen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
