Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
vanor såsom förutsättning för den sedliga verksamheten’),
och af det senare hans lära om de yttre förutsättningarna
for lycksalighet öfverhufvud Lusten vid den sedliga
verksamheten består sålunda ej i känsla af kärlek till en förnuftig
verklighet, utan så att säga i känslan af naturens
bildbarhet. Men om lusten var det väsentligaste momentet i den
sedliga verksamheten, kommer denna genom lustens nu
angifna karakter att vara icke ett inre lif, utan endast ett
formande af ett material, hvilket formande blir högre i samma
mån materialet är mera bildbart. Sjelfverksamheten, som
angafs såsom den sedliga verksamhetens ändamål,
eftersträf-vas såsom en form för ett sinligt innehåll, och denna
sträfvan är i sig sjelf icke af sedligt värde och ej förenad med
lust, så vidt den icke förverkligas i materialet, ty en blott
form är i sig sjelf intet. Men då är ock klart, att denna
sträfvan icke kan tänkas inverka på eller bestämma det
lägre — menniskans drifter —, utan detta tänkes forma
sig af sig sjelft till sjelfverksamhet, for att denna skall
kunna sättas såsom handlingarnas ändamål. Λ andra sidan
är dock sant, att det lägre icke kau formas till en
medveten sjelfverksamhet, utan sträfvan efter
sjelfverksamheten såsom ändamål, så att sålunda båda komma att
förutsätta hvarandra såsom form och innehåll. Viljan att göra
det verkligt goda, som framträder i föresatsen (ή προαίρίαις),
är i sig icke af sedligt värde, så vidt den icke har ett
innehåll, som »förhåller sig väl till densamma», d. v. s.
förverkligas i sköna gerningar, och dessa åter äro omöjliga, för
så vidt icke den goda viljau finnes2). — Det torde sålunda
’) Se redogörelsen för dvgdeo.
!) Xyblæus p. a s. sid. 163 ff. framhåller, att för Aristoteles
tyngdpunkten kommer att ligga på sjelfva den yttre gerningen, och att
föresatsen blifver endast ett medel dertill. Rigtigare är väl, att de båda,
för så vidt de ega ett sedligt värde, förutsätta och betinga hvarandra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
