Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
medel för uppnående af det högre ändamålet —
sjelfverksamhet och sjelftillräcklighet. Sålunda har Aristoteles genom
att sätta ett förhållande af medel och ändamål mellau det
sedliga handlandet och visheten framhäft, att äfven i det
sedliga handlandet är icke verksamheten för uppnående af
ett yttre ändamål såsom t. ex. statsändamålet det goda,
utan endast ett medel för dettas förverkligande i
sjelfverk-samheten såsom ett sedligt skönt handlande och ytterst
såsom vishet. Men då är ock tydligt uttaladt, att subjektet
har att sätta sig sjelft såsom det enda ändamålet för all sin
verksamhet. Men, såsom vi förut visat, får detta ej fattas
så, att menniskan skulle endast eftersträfva sin egen fördel
eller njutning, utan hvad hon medvetet bör eftersträfva,
är sjelfverksamhet. Genom det ofvan angifna förhållandet
mellan den praktiska insigten och visheten är angifvet, att
den sjelfverksamhet, som hon ytterst bör eftersträfva, är den
sjelfmedvetna, förnuftigheten.
■ För att Aristoteles egentliga mening med läran om
visheten såsom lycksaligheten må tydligt kunna framgå, ha vi
slutligen att erinra om den apoteosering, hvarmed han
upphöjer den vise. »Ett sådant lif», (den vises) »torde vara
förnämligare än ett menskligt. Ty icke, för så vidt han är
menniska, skall han lefva så, utan för så vidt något
gudomligt tinnes i honom . . . Men om förnuftet är något
gudomligt i förhållande till menniskan, så är äfven lifvet
enligt detta gudomligt i förhållaude till det menskliga lifvet.
Och icke bör man enligt poeterna såsom en menniska se
på det menskliga eller såsom dödlig på det dödliga, utan
så vidt är möjligt vara odödlig och göra allt i förhållande
till lifvet enligt det bästa af det, som är i ens inre»1). Det
är sålunda ett öfvermenskligt lif, som den vise för, höjdt
’) Nic. Eth. X, 7. 1177, b, 26 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
