Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
såluuda ock att hon väljer mellan olika principer’). — A
andra sidan framhåller dock Aristoteles med stor skärpa,
att om också icke menniskan kan förändra sin egen en gång
erhållna karakter, är hon dock sjelf grunden till densammas
beskaffenhet, emedan »de särskilda geruingarna göra
menniskorna på ett visst sätt beskaffade», och hon frivilligt
bestämmer öfver dessa’-). Från denna synpunkt är således icke
karakteren och dermed lifsändamålet medfodt, utan
forvärf-vas genom vissa gerningar, som äro frivilliga. — Aristoteles
vacklande ställning härutinnan gör sig tydligt märkbar på
ett synnerligen belysande ställe, der han uttalar tvekan derom,
huruvida man kan påstå, att ändamålet bestämmes af
naturen eller med frihet. Sedan han bok III kap. δ framstält,
att ondskan likaväl kan sägas bero på menniskans fria vilja
som dygden, enär vi åtminstone göra de handlingar,
hvarigenom vi blifva dygdiga eller onda med fri vilja, låter han
någon invända, att det kan tänkas, att alla sträfva efter
det, som synes dem godt, men äro icke herrar öfver sin
föreställning om det goda, utan det synes hvar och en
såsom ändamålet, som öfverensstämmer med hans
beskaffenhet3). Aristoteles gör ingen invändning häremot (hvilket
ock, enligt det ofvan framstälda, han utan att motsäga sig
icke kan)4), men han uppställer tvenne möjligheter, som
’) III, 3. 1112. b, 11.
2) III, 5.
3) 1114, a, 31. it 8i τις λίγοι οτι πάντα tffίίνται τον
φαινομένου άγα&ον, της dt φαντ αοϊας ου χΰριοι, <ιλλ οποίος Tf ο 0’ ίχαοτός ίοτι,
τοιοϋτο χα’ι το τίλοί φαίνεται αυτοί· χτλ.
4) Ramsauer sid. 171 framhåller visserligen, att den slägtskap
mellan beskaffenhet och föreställning, ϊξις och φανταοία, som
motståndaren hade postulerat, icku af Aristoteles kan förnekas, men
anser, att motståndarens förnekande af herraväldet öfver
föreställningen (om det goda) vederlägges genoiu de efterföljande orden: ι! μίν
ovv ϊχαοτος έαντω της f£éojff ίστΐ πως αίτιος, xai της φαντασίας ϊοται
πως αντος αίτιος. Han har dervid förbisett, att Aristoteles icke menar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
