Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
forståndet är i sig sjelft sinligt och icke af samma natur som
förnuftet1).
Ett annat kännetecken, som utmärker det praktiska
förståndet, består deri, att det är befallande och derför
grund till en handling2). Vi ha att något närmare be-
’) Del måste visserligen medgifvas, att Aristoteles understundom
tyckes likställa förnuftet och det praktiska förståndet. Så säger han
om förnuftet, att »hvar och en torde tyckas vara detta, om det är
det förnämligare och bästa», Eth. Nic. X, 7. 1178, a, 2; jmfr IX, 4.
116(5, a, 22, hvilket samma utsäges om det praktiska förståndet, c. 8.
1168, b, 30. Pol. I, 5. 1254, b, 6 är det till och med ovisst, om det
åsyftas det senare eller det förra- Men detta torde ha sin
förklaringsgrund deri, att det praktiska förståndet dels är den högsta sidan af
de sinliga själsdelarna, dels är emottagligt för bestämdhet af förnuftet,
derigenom att såsom utgångspunkt för dess öfverläggning sättes det
sedligt sköna, då det naturligen kan sägas vara det herskande. Kör
öfrigt märkes, att Aristoteles öfverhufvudtaget är mycket obestämd i
sina uttryck, enär så många synpunkter korsa hvarandra. Det
principiella är, att det praktiska förståndet i sig sjelft är sinligt och icke
förnuftigt. — Det är brist i distinktion mellan det praktiska
förståndet och förnuftet, som föranledt forskare att gifva Aristoteles etik
en rationalistisk pregel i öfverensstämmelse med Leibnitz eller Kant.
Så söker Brandis, Griech. Rom. Philos., att förklara Aristoteles
frihets-lära såsom betecknande en »andens sjelfutveckling». Detta skulle
vara plausibelt, om Aristoteles erkände ett verkligt praktiskt förnuft.
Så söker Hemsa, Die Lehre von der Freiheit bei Aristoteles sid. 48
ff., införa hos Aristoteles ett begrepp sådant som »Vernunftwille», en
vilja, som skulle motsvara hvad Kant kallar praktiskt förnuft,
fullkomligt oberoende af det sinliga. Men ännu tydligare visa sig de
farliga konsekvenserna af att låta det praktiska förståndet ega betydelse
af förnuft hos Ollé-Laprune, Essai sur la Morale d’Aristote sid. 213
tf., som jemför den rena viljan hos Kant med det praktiska förståndet
hos Aristoteles och anser, att de båda gemensamt utgå från den ideala
menniskan såsom moralprincip. Detta behöfver ej vederläggas, enär
skilnaden mellan ett kategoriskt imperativ och ett »klokhetens
rådslag» är tydlig nog. Det må endast erinras derom, att om mau låter
det praktiska förståndet vara ett praktiskt förnuft, äro sådana
konsekvenser rigtiga. — Ej heller Zeller har rigtigt skiljt mellan förnuftet
och det praktiska förståndet, utan öfverför de egenskaper af
immate-rialitet, oförderfbarhet o. s. v., som Aristoteles bilägger förnuftet, till
det praktiska förståndet.
2) De An. III, 9. 432, b, 27, ff. »ö vovs ίπιτάττιι»·, c. 10. 433,
b, 8. ό ιοί i xfAcLit; Eth. Nic. Ill, 12. 1119. b, 17. οντω St τάττε ι xai
ό λόγος^ c. 5. 1114, b, 29. όντως ώς «V o ορ&ός λόγος ττροοτάξτ].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
