Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
trakta karakteren af detta »befallande». Vi anmärka först,
att det vanliga uttrycket for detsamma är »riirrftr» eller
en sammansättning deraf. Detta ord betecknar
ursprungligen »ordna, sätta på sin plats» o. s. v.’), endast i andra
rummet »befalla». Det tyckes häraf framgå, att det mera
är fråga om ett teoretiskt bestämmande af hvad, som
bör göras, än ett verkligt bud, mera ett »ordinäre» än ett
»jubere»2). Detta bekräftar sig ock deraf, att Aristoteles
understundom jemför det praktiska förståndet med
läkekonsten3), som tydligen eger en öfvervägande teoretisk karakter.
Det samma framgår äfven derur, att öfversatsen i den
praktiska slutledningen, som är dess princip, säges vara
overksam4), eller ock röra endast såsom hvilande (ηρεμυϊσα) d.
v. s. »såsom en regulativ princip och stödjepunkt»5). Deri
ligger nemligen uttryckt, att sjelfva grundsatsen, hvarifrån
det praktiska förståndet utgår, icke är en kraft, som
åstadkommer rörelse d. v. s. befaller, utan som reglerar rörelse
d. v. s. ordnar. Sålunda kunna vi fastställa, att det
praktiska forståndet har eti praktisk karakter endast så tillvida,
att det har till objekt handlingar, men deremot icke så, att det
gifver lagar, som ovilkorligt bjuda vissa handlingar och
förbjuda andra. Den inre grunden till denna egendomlighet
med afseende å det praktiska förståndet och dess grundsatser
är lätt fattbar. För att en grundsats skall kunna gälla såsom
lag och ej blott såsom en regulativ norm, fordras, att såsom
’) I denna betydelse användes ordet Met. XII, 10. § 4 προ3 γαρ
tv απαντα σνντΐταχται.
2) Jmfr Ollé-Laprune, Essai sur la Morale d’Aristote sid. 86.
3) De An. III. 9. 433, a, 4; Eth. Nio. VI, 12. 1143, b. 27; c. 13.
114ö, a, 8. På de båda senare ställena är det visserligen insigten
och ej det praktiska förständer, som jemföres med läkekonsten, men
då den förra är det senares dygd, ha de tydligen samma allmänna
karakter.
4) De An. Ill, II. 434, a, 16.
’) Stewart, Notes ön the Nic. Eth. II, 161.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
