Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
ii, 35 afhandlade’), d. v. s. den, hvarur en allmän grundsats
genom induktion vinnes, ehuru den här ses från den
synpunkten, att den bildar öfverläggningens afslutning.
Härmed är nu framstäldt, huru Aristoteles låter det
praktiska sinnet och det praktiska forståndet bilda ett euda helt.
Det förra gifver den allmänna grundsatsen, det senare dess
konkreta tillämpning. Det förra kan ingenting bestämma
utan det senare, emedan grundsatsen i sig sjelf är abstrakt
och icke kan afgöra öfver det rätta i det särskilda fallet; å
andra sidan kan ej heller det senare bestämma något utan
den allmänna grundsatsen såsom reglerande detsamma.
Sålunda bilda de med hvarandra en odelbar enhet.
Vi ha nu framstält de sidor af själen, i hvilka
forutsättningarna for etisk dygd och ondska samt för insigt och
illistighet hafva sitt säte, nemligen viljan af ett ändamål, det
praktiska sinnet och det praktiska forståndet samt enheten
af de båda senare. Af dem bestämma de två förra
ändamålet, hvarifrån forståndet utgår vid öfverläggningen och
erhåller sin rigtning. Huruvida ändamålet och rigtningen
blifva goda eller onda, och således dessa själsdelar bilda
förutsättningar för dygd eller ondska, beror såväl af
menniskans fria vilja som af för henne yttre omständigheter.
Men ännu eu sida af själen återstår att undersöka. Såsom
vi ofvan visat, gå de teoretiska och praktiska
förutsättningarna, respektive för insigten och den etiska dygden,
tillsammans i återhållsamheten. I denna beherskar menniskau
begären efter en allmän grundsats. I återhållsamheten
(έγ-χρΰΐΐΐα) tänkes sålunda viljan bestämd af det praktiska för-
’) T. o. m. samma uttryck användas, nemligen αϊα&ηοΐ{ τον
εσχάτου. Det ohållbara i skiljandet mellan varseblifningen på det
ena och andra stället framgår särskildt ur Eberleins framställning.
Under det το ί’σχατον på det förra stället får betyda ett särskildt
objektivt faktum, betyder det på det andra stället en viss handling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
