Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
sjelfverksamhet. Det som derföre har denna karakter, är
sedligt skönt, så vidt det för den skull eftersträfvas’). Nu
betecknar deu rätta midten i affekter och gerningar i sann
mening enligt Aristoteles harmoni och sjelfverksamhet eller
verksamhet for sin egen skull’-); om deu på grund af dessa
allmänna egenskaper eftersträfvas, är den sedligt skön.
Således är i dygden grundsatsen att välja den rätta midten
konstant och nödvändigt bjudande, derigenom att den
allmänna egenskapen i densamma att beteckna harmoni och
sjelfverksamhet sättes såsom ändamål, och grundsatsen sjelf
sålunda fattas såsom sedligt skön. Det sedligt sköna eller
sjelfverksamhet, fattad såsom en allmän form, är det
allmängiltiga och nödvändiga, som gifver den i sig tillfälliga
gruudsatsen att välja den rätta midten allmängiltighet,
hvarigenom viljerigtningen på densamma ej blott har sin grund
i natur och vana, utan blir dygdig.
Äfvenledes den andra bristen, som forefans i den på
naturanlag och vana grundade viljerigtningen på deu rätta
midten, nemligen den på sjelf bestämdhet, * som medförde
formalism, försvinner derigenom, att densamma öfvergår till
att vara etisk dygd. Aristoteles skiljer nemligen det rigtiga
handlande, som framgår af vana, från det i egentlig mening
dygdiga handlandet på det sätt, att i det förra endast sjelfva
handlingen eger en viss beskaffenhet, i det senare äfven
menniskan sjelf är »pä ett visst sätt beskaffad», har en viss
sinnesbeskaffenhet3). Vidare kallas dygden ε’ξις επαινετή*),
hvilket innebär, att menniskan sjelf för densamma är
princip. Slutligen framhåller Aristoteles, att till grund för den-
’) III, 7. 1115, b, 23.
J) »Om vi vilja den rätta midten, förhålla vi osa rigtigt (ti),
annars origtigt», II, 6. 1105, b, 27; jmfr c. 6 och ofvan sid. 123.
s) II, 4. 1105, a, 28 och 1105, b, 7.
’) 1, 13 Hd.; II, 5. 1106, a, 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
