Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma ligger en sedlig karakter’), hvilken tydligen icke kan
finnas utan sjelfbestämdhet. Dygden innebär sålunda
sjelfbe-stämdhet. Huru är då en sådan sjelfbestämdhet eller, närmare
bestämdt, en sedlig karakter möjlig, om rigtningen på
grundsatsen beror på naturanlag och vana och sålunda på yttre
och tillfälliga omständigheter? Aristoteles gifver härom
endast antydningar, hvarföre vi framställa det nu följande med
reservation. — En sådan antydning är gifven Eth. Nic.
III, δ. 1114, b, 16, der det heter: »vare sig ändamålet icke
af naturen framställer sig på ett visst sätt för hvar och en,
utan något äfven beror på honom (den handlande), eller
ändamålet visserligen är bestämdt af naturen, men dygden
är något frivilligt, derigenom att den sedligt gode gör dat
öfriga frivilligt» o. s. v. Här antages, att ändamålet skulle
kunna vara gifvet af naturen, men ändock handlingarna
kunna refereras till detsamma med frihet. Detta måste
tydligen innebära, att menniskan kan göra det naturliga till en
inre princip hos sig genom att upptaga detsamma i sin
karakter, så att’ hon, i det hon följer sin natur, är verksam
genom sig sjelf och på sitt eget ansvar2). Ännu står dock
den frågan öppen, huru det rent naturliga kan upptagas i
karakteren. Emellertid gifver Aristoteles äfven härutinnan
en antydning, nemligen Eth. IX, 4. 1166, a, 13, der det heter:
’) èixaioe St xai σοίφρων toriv οι χ o ταντα πραττων, αλλά xai ούτοι
πράττων ott οι dixatot xai σώφρονίζ πράττονοιν, 1105, b, 7. Det vanliga
uttrycket för denna sedliga karakter är ό απουδαϊοί, hvilken
Aristoteles säger vara normen för det sant goda, 1, 8. 1099, a, 23; III, 4.
1113, a, 25; III, 5. 1114, b, 18; VI, 12. 1144, a, 17; IX, 9. 1170, a, 8.
2) Deraf synes, att Aristoteles vid denna episod, hvarom ofvan
sid. 149, mot sin fingerade opponent använder just det argument, som
han enligt Stewart I, 279 borde användt, men icke har användt, nemligen
att biologiska antecedentier kunna öfvergä till att vara ett moment i
karakteren och således frivilliga. Detta förbiseende af Stewart beror
på en felaktig uppfattning af stället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
