Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»den sedliga karakteren (ό σπουδαίο;) vill det för sig sjelf
goda och det, som synes (honom godt), och han gör det och
gör det for sin egen skull, ty för förnuftets skull (τον
διανοητικού χάριν), hvilket hvar och en tyckes vara, och han vill,
att han sjelf lefver och bevaras och mest detta, genom
hvilket han tänker.» Den sedligt gode säges här handla med
sig sjelf såsom princip genom att handla för förnuftets skull,
hvilket säges vara principium individuationis’). Men »för
förnuftets skull» är tydligen liktydigt med »för det sedligt
skönas skull»2). Genom att rigta sin vilja på det sedligt
sköna erhåller menniskan sålunda i egentlig mening ett sjelf
och dermed ock sjelfbestämdhet, emedan det sedligt sköna
betecknar det egentliga sjelfvet. Men nu är det sedligt
sköna såsom en norm för menniskans handlingar en blott
form utan eget innehåll. Derföre kan det icke realiter
bestämma materialet, den sinliga viljan, utan denna måste
tänkas af sig sjelf, således af naturen, rigta sig på att
bevara menniskans väsen, d. v. s. på den rätta midten,
hvarigenom den kan tänkas i förhållande till det sedligt sköna,
således såsom sjelfbestämd. Således erhåller viljan
sjelfbestämdhet genom att tänkas i förhållande till det sedligt
sköna, oaktadt den i sig sjelf är sinlig, emedan det
sedligt sköna, tänkt i förhållande till den sinliga viljan, är
en blott form, hvilken betecknar sjelfbestämdhet
öfverhufvud taget, och under hvilken derför den sinliga viljan
såsom sådan kan underordnas. — Denna förklaring står
i full harmoni med framställningen af förhållandet mellan
det lidande och verkande förnuftet. Det förra är
varseblifningen såsom »en medfödd kritisk förmåga», hvilken,
såsom seende det allmänna i det särskilda, kan tänkas såsom
det verkande förnuftets material och dermed såsom en
organism, hvars verksamhet består i sjelfaktualisation. Så kan
’) Jmfr X, 7. 1178, a, 2. 2) Se ofvan sid. 89.
Ilågeritrüm: Aristoteles etiska grundtankar. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
