Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Emellertid är härmed endast bestämdt, huru den
sedliga karakteren eller det sinliga såsom bestämdt af förnuftet
är beskaffadt, då all motsats mot förnuftet, är bortfallen, och
•let sinliga är allt hvad det är genom förnuftet. Det
återstår att undersöka just den puukt, der sjelfva öfvergången
till det sinligas bestämdhet af förnuftet sker. Det är
tydligt, att en sådån punkt icke är möjlig på den ståndpunkt,
hvarpå Aristoteles enligt den nu gjorda framställningen
befinner sig, derför att dét sinliga icke kan tänkas bestämbart
af förnuftet utan att redan vara af detsamma bestämdt. Dess
bestämbarhet skulle nemligen bestå i begärets
ändamålsenliga beskaffenhet i förhållande till grundsatsen, men en
sådan är omöjlig utan genom bestämdhet af det sedligt sköna
Eller med andra ord: sinligheten måste pä något sätt
jemföras med förnuftet, för att en öfvergång skall vara möjlig
från en lägre ståndpunkt till den, der sinligheten är bestämd
af förnuftet; men en sådan jemförelse är enligt Aristoteles
omöjlig, ty det ena ledet — förnuftet — kan icke tänkas
utan såsom fullt bestämmande det andra ledet — sinligheteu
— och sålunda såsom innefattande i sig all dess realitet, —
Dock tänker sig Aristoteles verkligen en öfvergång från ett
lägre tillstånd till ett i egentlig mening dygdigt, såsom synes
deraf, att han skiljer emellan ett handlande af dygd och ett
haudlande endast i enlighet med dygd, af hvilka det senare bildar
forstadiet till det förra. Men denna öfvergång faller i sjelfva
verket helt och hållet inom det sinliga området. Skilnaden
emellan dessa båda ståndpunkter består nemligen deri, att
sjelfverksamheten i det ena fallet är fattad såsom ändamål,
i det andra icke. Men sjelfverksamheten eller förnuftet är
nu icke en konkret verklighet, utan en allmän form för ett
sinligt innehåll och förutsätter detta. Öfvergången till
bestämdhet af förnuftet är sålunda möjlig endast derigenom, att det
sinliga gifver sig sjelf en förnuftig form — sjelfverksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
