Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Dermed är den andra sidan i Aristoteles etik — hans
em-pirism — framhållen. Från denna synpunkt kommer
hufvud-vigten att ligga derpå, att man gifver sitt sinliga lif en
harmonisk form — i hvarje fall väljer den rätta midten mellan
tvenne ytterligheter.
Man ser af denna framställning, att Aristoteles
dygdelära rör sig i cirkel. A ena sidan skildrar han den sedliga
karakteren såsom en sinnesbeskaffenhet, i hvilken förnuftet
har fullständigt genomträngt sinligheten, så att i densamma full
sjelfbestämdhet och sjelfverksamhet råder, i det att det högre
och det lägre äro fullkomligt förenade. A andra sidan kommer
förnuftet (eller det sedligt sköna) att nedsjunka till en blott
form, om nemligen öfvergången till sedlig karakter betraktas.
Då tänkes sinligheten organisera sig sjelf till att erhålla en
förnuftig form — den rätta midten mellan tvenne ytterligheter.
Huru vinner det sinliga sjelfbestämdhet och
sjelfverksamhet? Genom att vara fullständigt bestämdt af förnuftet.
Huru är en sådan bestämdhet möjlig? Genom sinlig
sjelfverksamhet. Denna cirkel har sin grund deri, att för
Aristoteles ingeu strid emellan sinlighet och förnuft är möjlig’),
derför att det senare icke är en verklighet jemte den
sinliga verlden, och då mau utgår från det sinliga, förnuftet
blir endast en form hos detta, då man utgår från förnuftet,
sinligheten förlorar all egen realitet och är endast genom
det förra.
Dermed ha vi framstält den etiska dygden och insigten
samt dessas förening i den sedliga karakteren och dervid
visat, huru hos Aristoteles empirism och rationalism möta
’) Detta kunde synas förhastadt, dà ju Aristoteles uttryckligen
talar om en strid emellan i πραχτιχοί vois och ή ϊπι9νμία; men Ti
ha visat, att detta innebär endast en strid mellan det lägre och det
högre sinliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
