Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
av en rättfram, ärlig man; man såg inga hänglås där.
Så var hans väsen, han hade väl blivit sådan genom sitt
öde lika mycket som genom sitt förstånd. Han hade
kämpat sig upp från ett ringa stånd och hade måst
lära sig lyda mycket, även lyda nöden. Hans ställning
i Preussen var trots bans konungs och många ädla mäns
erkännande av hans förtjänster dock en främlings, en
avundad främlings, ty under den svåra tiden efter åren
1805 och 1806 hade han, misstänkt såväl av sina
egna och främlirgar som av de franska spionerna, även
då han skapade och förberedde stora och djärva ting,
måst lära sig att framträda som den oansenlige och
obetydlige och liksom göra sig till en Brutus. Även
hans tal var i enlighet härmed långsamt och nästan
tonlöst; men med sin långsamt släpande ton uttalade han
med ordspråkslik korthet de djärvaste tankar. Den
rättframmaste sanning och enkelbhet, tryggaste djärvhet,
klokhet och klarhet, det var Scharnhorst, han hörde till
de få, som tro att man inför de faror, som medfölja
sanning och rätt, inte skall vika en tumsbredd tillbaka.
Skall jag också erinra om, att denne ädle man, genom
vars händer såsom den tyste och hemlighetsfulle skaparens,
miljoner gått, ej låtit en enda kopparslants smuts klibba:
fast därvid? Han var en vir innocens i de store gamles
anda, han dog fattig.
Sådan var denne allvarlige och dygderike man som
djupare än någon känt fäderneslandets ve och mer
än någon annan kämpat för dess räddning. Då han
stod där lutad mot sin käpp med huvudet sänkt och
ögonen halvt slutna och dock på samma gång med den
djärvaste panna, skulle man kunnat tro att han var dödens
genius, som lutad mot den preussiska ärans sarkofag
förklarade den tanken: hur härliga voro vi ej en gång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
