Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 2. Begravningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
sagt, när kyrkan var färdig, och därmed vägrades
plats därinne för de gamla brokiga bilder för altare
och predikstol, som gjort gamla kyrkan så levande
och hemtrevlig för Guds gäster. Mor Katrina hade
nog hört det där och suckat ja och amen, men i
detta ögonblick längtade hon efter den gamla kyrkan
med den milda skymningen och de vänliga vrårna,
där en satt ostörd, och hon saknade evangelisterna
och apostlarna med sina långa skägg och granna
mantlar, och de vackra rundkindade änglarna med
förgyllda vingar, som hon betraktat, både när hon
konfirmerades och vigdes. En blev så försagd
härinne och så förkrossad. Med möda stapplade hon
fram till sin bänk, knäföll på fotbrädet och utgöt
sitt hjärta, så som man utgjuter en alltför
brännande dryck för att svalka den.
I sorgehuset denna samma morgon hade
svärdottern Lina kommit och dragit henne avsides med
den bekymrade och hemlighetsfullt viktiga min, som
betyder, att en kvinna har något att anförtro den
andra om en karl, som gör henne oro.
— Är det nåt fatt med Kalle? hade också mor
Katrina genast frågat med ålderdomens snabba,
hjälplösa skrämsel.
— Nej, för allan del, men det är far, som är
blen så artig på sista tiden, så jag vet inte vad en
ska tänka om en. Alltsedan branden på Nygård har
han inte vatt se liker.
— Det var då obegripligt, sade mor Katrina
något lättad, nog var det sorgligt, så det var, men
di är väl ändå oskylda.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
