Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö
ARBETSLIV I STOCKHOLM
skiiggorna började tätna. Amelie ville ej låtsa om
någonting — det var hennes vanliga höstklenhet — det skulle
snart gå över; men i mitten av november var det blott med
möda hon orkade pränta några rader till sin älskade bror
Eric, artilleristen, nere i Göteborg, med bekännelse att hon
»varit lite skral en 8 dagar» och ännu kände sig »lite matt och
svag». Hon låg då i nervfeber och hade ej många dagar
kvar. På morgonen den 22 november slocknade hennes
unga liv.
»Så obeskrifligt undergifven och tålmodig hon varit
under sin sjukdom, så innerligt hängifvet tacksam för all
omvårdnad, kan ingen tänka sig, som icke liksom du kände
hennes älskande hjerta och hennes sköna, ljufva väsende»,
skriver den yngre brodern till den äldre under första
intrycket av sorgen. »Mångfaldiga gånger sökte hon uppmuntra
oss . . . och detta midt under brinnande feber och med de
guddomligaste blickar och älskeligaste åtbörder med sina
små darrande händer . . .
Mamma är nu som alltid beundransvärd i sin själsstyrka
— känna så djupt och ändock bära allt med lugn och styrka . .
Sophie, den innerligt goda, starka, älskeliga flickan, har visat
nära nog öfvermensklig förmåga att trösta, stilla och sköta
sin syster under sjukdomen, och hennes hopp varade i det
längsta. Hon är nu djupt och häftigt gripen af sorg.»
»Djupt, och häftigt gripen af sorg» — den strömmar över
i det brev hon några dagar senare skriver till brodern Eric.
»Förgäfves söker jag i mitt tröstlösa hjerta efter några
hug-svalelens ord för dig ... af mig sjelf kan jag intet finna,
men Hon, vår ljufva bortgångna engel, gaf oss i minnet af
sina sista stunder den enda trösten. De ömmaste, ljufvaste
ord hade Hon för oss alla . . . Gud var nådig och lät henne
slippa plågas mycket eller länge, och sista dagen var hon
nästan i ett förklaringstillstånd, ofta upprepande: hvad jag
är lycklig — hvad jag är lycklig... De skönaste,
ljufvaste ord af tacksamhet och kärlek vexlades vid hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
