Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII.
FREDRIKABREMER.
Vid adertonhundratalets mitt bodde på Blasieholmen två
gamla, fröknar Leijonhufvud, som i sitt hem uppfostrade
ett par moderlösa brorsdöttrar. De båda systrarna voro
sinsemellan utpräglade kontraster, fröken Eva kringskansad
av högaristokratiska fördomar, utåtvänd och regerande,
fröken Kerstin sluten och försynt.
»Tanterna Leijonhufvud» hörde naturligtvis till Sophies
och hennes mors umgänge, och Sophie har i ett brev från
början av femtiotalet gjort ett hastigt utkast till deras porträtt.
»Tante Kerstin är oöfvervinnerligt högtidlig och tråkig
emellanåt, men tante Eva kan man då Gud ske lof få sig
ett godt skratt åt», säger hon. Det var just vid den tid
då Wennerberg gifte sig med en ung släkting till tanterna,
Hedda Cronstedt, och tant Eva berättade att hon skrivit
till en annan nära anförvant: »’Kunde du tro, att du och
jag, vi skulle bli tanter till — en glunt’r Gumman var
ypperlig i sin sårade aristokratiska värdighet, och vi
skrattade alla rätt godt åt henne», så slutar den ungdomliga
iakttagaren sin skiss.
Med åren hade Sophie emellertid fått en helt annan
uppfattning av tant Kerstin, hade trängt från skal till kärna och
fann henne numera allt annat än tråkig. Hon var en djupt
anlagd natur, som haft svårt att komma till rätta med sig
själv och världen och som hade Fredrika Bremers vänskap
och inflytande att tacka för att det slutligen lyckats henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
