Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKA BREMER
71
man skulle väntat sig att hon i sin anmälan av sista
delarna av Lifvet i gamla verlden hade följt Fredrika
lircmers vink och särskilt fäst sig vid skildringen av
kvinnans ställning i de olika länderna. Så blev dock ej
förhållandet. Retad av en ur Sven Adolf Hedins penna
lluten hänsynslös kritik i Uppsalaposten, med skarpa
utfall mot bokens evinnerliga pjoskiga och urvattnade
subjektivitet — en kritik mot vilken Keiner insände
ett genmäle, som dock refuserades -— betonar Esselde just
skildringskonsten och väljer som prov att resumera
framställningen av grekiska frihetskampen. Den öfversigt af
de genomgående karaktersdragen af arbetet i dess
helhet, som hon hoppas att längre fram kunna ge, blev
aldrig synlig i tidskriften.
Av de religiöst-filosofiska problem, som djupast
intresserade Fredrika Bremer, hade Esselde på tal om
anteckningarna från Palestina vidrört ett, frågan om undren, och
Fredrika Bremer hade med anledning därav uttryckt sin
önskan att de en gång skulle samtala över det ämnet. Det
var emellertid hennes uppträdande i fråga om ett annat av
dessa problem, som blev den egentliga prövostenen för
förhållandet dem emellan.
Med anledning av en basar för asylen för pauvres
hon-teux utgavs i mars 1865 en kalender, där man anhållit att
fä införa ett par stycken av Fredrika Bremer, som nära
tjugufem år tidigare varit tryckta i en uppsalapublikation.
Det ena av dessa var en drömsyn, Yttersta domen,
cn poetisk legend, genomströmmad av tron på alltings
slutliga återställelse. Fredrika Bremer, som kom ihåg att
den vid sitt första framträdande väckte hvarken
förundran eller harm och hemföll till drömmars vanliga
öde att — glömmas, hade givit sitt bifall, men denna
gång fick drömsynen ej passera obemärkt. I en artikel i
tidningen Väktaren, där den sammanställdes med en uppsats av
Boström, i vilken samma grundtanke vetenskapligt genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
