Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
FREDRIKA BREMER
som gaf dem myndighetsrätt, men som knappast
haft ett ord till tack, men väl många af klander,
ogillande, hån, åt den qvinna, som var den första
att våga för dem begära detta previlegium och
bevisa dess nödvändighet.
Inför de båda följande delarna, Turkiet och Palestina,
som kommo ut till julen 1861, stod Esselde mera kritisk
och tveksam om vad hon ville ha sagt. Hon tillgrep
slutligen för att vinna tid Keiner-mystifikationen och införde
i årgångens sista häfte ett kåseri av denna signatur, där
han förklarar boken tråkig, medan hans hustru tar den
varmt i försvar, ehuru ej ens hon kan sätta de nyutkomna
delarna så högt som de båda första. Efter att under
sommaren ha ägnat Palestinaresan ett närmare studium,
återkommer emellertid Esselde i följande årgång till detta
arbete och uppdrager nu en parallell mellan Fredrika
Bre-mers, Beskows och Bovets reseminnen från det heliga
landet, en jämförelse som i det hela utfaller till förmån för
Bovet. Hon erkänner dock, att Fredrika Bremers arbete
är rikast av de tre på stora, vidtomfattande blickar
öfver Guds verldsordning, öfver menniskoslägtets
uppfostran och öfver lifvets betydelse i stort taget.
Med denna recension hade Esselde rört vid frågor, som
för Fredrika Bremer voro av vital betydelse, pä ett sätt
som kunde blivit ödesdigert för förhållandet dem emellan,
men i stället ledde till ett djupare närmande. Några
veckor efter det den varit synlig, skickade nämligen Fredrika
Bremer resebokens nyutkomna Greklandsdel till Esselde
med ett långt och vackert brev, där hon, utan att på
minsta sätt visa sig sårad, påpekar några drag i skildringen
av Österlandet, som det borde legat i tidskriftens syfte att
betona, och slutar med en varmt uttalad förhoppning om
fortfarande samverkan, i anda och sanning, till ett
gemensamt mål, som ej kan uppskattas nog högt.
Brevet gjorde på Esselde ett oförglömligt intryck, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
