Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
BRYTNINGSTID
lägga någon vikt vid den kommunala rösträtten, som få
kvinnor skulle begagna sig av, ännu färre vara mogna för
och som sålunda enligt hennes mening ej skulle kunna ge
dem något inflytande på valen. Ej ens sedan Esselde på
hennes förslag totalt förändrat uppställningen av artikeln
och använt den anspråkslösare brevformen, ehuru hennes
första tanke varit: »Jag bryter heldre ett ben eller en arm
än den tankegång, som under de senare månaderna vuxit
in, så att säga, med mitt hela väsende», och ehuru hon
stälide brevet till en vän ej till en väninna, — ej ens då
fann den nåd för hennes medredaktris. Rosalie kände sig
visserligen »tacksamt rörd» över artikelns ändrade skick, och
hennes första impuls var att sända den till sättning för
sista tidskriftshäftet; men efter resonemang med hennes
make professorn stärktes hennes betänkligheter mot att i
tidskriften inrymma ett uttalande om representationsreformen,
i synnerhet ett som, enligt vad hon senare erkänner, på henne
gjort intrycket av förklädd entusiasm över denna reform.
»Att denna nya sakernas ordning ställer några nya och
utvidgade anspråk på qvinnan, kan jag verkligen icke inse»,
skriver hon, »ty hennes pligt att bjuda till (längre kommer
hon tyvärr ej) att rätt och samvetsgrann! uppfostra sina söner
och att ädelt inverka på sin make, sina bröder har väl i alla
tider varit densamma, om ock mer eller mindre klart
uppfattad. Om du anser det vara Tidskriftens oeftergifliga
pligt att upptaga den stora frågan, kan jag ej underlåta
att ännu en gång uttala den önskan att det skett så som
jag angaf det, neml. i bref till en väninnq. . . Jag kan ej
annat än ge Knut rätt, då han säger: hvem berättigar
Tidskriften att tala i den svenska qvinnans namn? Detta
förfarande är lika egenmäktigt, lika opåkalladt som
Fäderneslandets påstående att det för det svenska folkets talan.»
Efter mottagandet av detta brev, som blottade en
oöverstiglig klyfta mellan båda redaktrisernas uppfattning av
tidskriften, skickade Essélde genast sitt återsändä manu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
