Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvinna 1800-talets diktare skapat. Han smålog vemodigt,
men undvek att närmare samtala i ämnet.»
Vid tebordet på kvällen kom man in pä det oundvikliga
kapitlet om Brändes. »Paludan-Miiller hade stått honom
mycket nära och hyst stora förhoppningar om honom»,
berättar Esselde. »Men nu, menade han, har han gått alldeles
vilse. Han vet icke sjelf hvad han lär -— han känner icke
lifvet, icke menniskorna, icke sig sjelf — icke Gud. Han
har med sina olyckliga föreläsningar gjort mycket ondt och
kastat bort hela sin framtid. Om ej dessa varit, hade han
varit säker om Hauchs profession. Att han är ärlig
förnekar ingen och som menniska, särskildt som son, är han
mer än vanligt god och älskvärd.»
Stämningen vid bordet var den behagligaste, och frun i
huset visade sig trots sitt kantiga väsen särskilt vänlig mot
Esselde, föreslog till och med hennes skål. Före uppbrottet
förde Paludan-Miiller henne in i sitt arbetsrum »med ett
skrifbord mellan tvänne fönster vettande ut åt den lilla
Rosenhaven». Rik på minnen, återvände Esselde från detta
besök. »Hufvudintrycket af skaldens personlighet var dock
vemodigt», skriver hon. »En sjelfförtärd låga — ett lif som
aldrig rätt fullt lefvats och dock nu var i nedgående —
en frid som dock gömde en omättlig saknad . .. någonting
obeskrifligt ädelt, fint och upphöjdt, men i förtid vissnadt
och tärdt.»
Fullt harmoniskt var däremot Esseldes intryck av fru
Heiberg, den stora skådespelerskan, sin samtids ideal av
gratie och förfinad umgängeston, ännu vid sexti år lika
uppburen och beundrad. »Hon och hennes villa vid
Strand-vejen utgjorde ett förtjusande helt af skönhet och behag»,
heter det i dagboken. »Skön i egentlig mening måtte hon
dock ej varit. Endast ögonen voro herrliga; det hela för
öfrigt ett förunderligt lydigt och smidigt verktyg för den
inneboende anden. Ingenting mycket stort eller djupt, men
rikt, älskligt och af ett fängslande behag. Hon talade mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
